Demerius sjunker ner i bland de mörkt färgade kuddarna som ligger utspridda på golvet och låter sin näsa fylls av rökelsen från fyrfaten.

Dofterna får hans tankar att söka sig tillbaks till föräldrarhemmet och för första gången på länge känner han sig avslappnad, till och med Zieke verkar slumra till för några minuter.

Den enda som inte låter lugnet skölja över sig är Foska som går runt och samlar upp de små flaskorna som är placerade intill varje meditationsplats i rummet. Till slut snubblar han över en lucka dold under några purpur färgade kuddar.

Foska öppnar försiktigt luckan och blickar ner mot en slingrande spiraltrappa som fortsätter ner i mörkret. Han tar en fackla och beger sig försiktigt och ensam ner för trappan.

Trappan slutar i en korridor, ur golvet sticker spetsade pålar upp, olyckssaliga kroppar genomborrade av pålarna pryder pålarna.

En del av föremålen på kropparna hade inte nöts av tidens tand och Foska med sitt värderingssinne förstår att dessa föremål är av magisk karraktär. Han är i full karriär att plocka på sig sakerna när hans blick fastnar på en fortfarande skinande plåt rustning rik på utsmyckningar – även denna pressas ner i hans nu övertunga väska. Rustningen visar sig senare passa Demerius utmärkt.

Utvilade smyger nu äventyrarna ut i Drowfästningen igen. De ser till att lägga ett magiskt lås på dörren som leder vidare in i fästet innan de börjar sin jakt på information om vad som egentligen pågår och vad det var för groteskt monster magikerna höll på att tygla.

Efter en genomgång av arbetsrummet hittas en dagbok, med information och framstegen de haft med monstret. Monstret verkar vara byggt med kraften från en uråldrig artifakt skapad av självaste Lolth, som efter dess användning har placerats i altaret i denna del av fästningen. Ziek känner att altaret pulserar av mycket kraftfull magi som i flera lager skyddar artifakten från klåfingriga händer.

Efter en stunds överläggande, och med livet som insatts bestämmer hjältarna att de kan inte lämna kvar detta vapen av massförstörelse hos Drowerna.

Den närmsta staden som kan erbjuda ett tempel med välskyddade valv och som kan hantera en artifakt av denna kaliber ligger i Cormyrs huvudstad Suzail. ”7 dagars ritt härifrån,” förklarar Demerius, ”vi kommer att bli jagade av alla onda ting som vandrar, krälar och flyger på och under denna jord, alla med mörker i sitt hjärta kommer att leta efter oss,” han fortsätter, ”det kommer inte att finnas en säker plats i hela landet och alla vi möter kommer vara utsatta för fara genom att bara finnas i våran närhet. Att se oss över axeln och ett liv på flykt är vad som väntar oss. Är ni redo för detta?”

Demerius ser på sina något förundrade vänner som nu med en viss tvekan undrar vad det den dödslängtande paladinen dragit in dom i.

Utan ytterligare ett ord går Demerius fram till altaret och ska precis krossa det, när Ziek stoppar honom. ”Gör du det så kommer vi alla förintas! Om vi ska få ut artifakten måste vi alla samarbeta.” Säger han och följer runorna längs spindelns rygg.

Ziek börjar mässa medans Foska med sina vana fingrar känner på ihåligheterna i de Arkaniska runorna på altaret. Demerius ber en stilla bön och med ingrepp från gudarna känns det helt plötsligt som om de alla har ett och samma sinne, allas kunskap samlade på en plats, och Ziek är verktyget för att utföra tankarna.

En svettpärla i Zieks panna letar sig sakta ner, då han med något ostadiga händer vrider den sista delen av tecknen på rätt plats.

En knall som ekar genom salen hörs samtidigt som den magiska energin som håller samman delar av altaret spricker.

Detta är den svåraste arkaniska puzzel som Ziek någonsin har träffat på, inte ens Foskas egenpåhittade runor som han smugit in i Zieks böcker har ställt till med såhär stora problem.

Ytterligare ett kraftfält avlägsnas och altaret spricker ännu mer. Ett efter ett faller fälten.

När det återstår endast två fält och Ziek har fått lugna nerverna med sin plunta, utan att Demerius sett något, börjar det höras aktivitet på andra sidan dörren, svordomar på grym alviska och ordrar skriks om murbräckor. Ziek anar att den residerande magikern märkt att nån håller på med nåt de absolut inte ska.

Detta får äventyrarna att sätta fart, de två sista fälten faller! Hjältarna plockar upp den uråldigra boxen täckt av tecken och de ger sig med snabba ryck av mot utgången. De hinner precis runda hörnet då fienden med ett högljutt brak lyckas bryta igenom dörren och ut kommer en arme av spindlar och drower som stormar in. Och Melvin.

”Jakten har börjat!” skriker Demerius när de springer längs avenyn…

Mitt imot dörren där det pulserande görna ljuset kommer är där en dörr till, jag smyger fram till den och försöker kolla in genom dörren, samtidigt så kommer där två gnolls gåendes. Dom går rakt förbi och totalt missar att jag står där. I springan under dörren ser jag en drow och massor av svarta kuddar på golvet, även någon sorts potion vid varje kudde.

Under tiden jag har varit inne och utforskat så har Ziek kastat någon sorts ritual för att låsa dörren, Demerius står också där ute. När vi är klara så ger vi oss sakta inåt. Vi går förbi dörren med kuddarna när jag hör hur dom två gnollsen kommer, vi tar oss snabbt tillbaka, ställer upp två av dom döda Gnollsen mot varandra och ställer oss i hörnorna.

Ziek och Demerius delar på en hörna jag tar den andra mittimot, det var kanske inte så bra val att dom två kan inte bestämma sig hur dom ska står och för mer väsen än om dom bara skulle gå dit vanligt. Gnollsen som inte är döva hör detta och kollar nu när dom står så dom ser ut, ”Vad gör dom där två, gå bort och slå till dom” säger en av Gnollsen, en av dom kommer fram till Gnollsen vi har ställt upp och hör, Ziek har också börjar kasta något, vet inte redigt vad det är med det brukar skada våra fiender. Efter dessa två attacker faller även denna gnollen.

Vi släpar bort Gnollsen från dörren och smyger längre in, denna gången går det mycket bättre än när vi skulle gömma oss. Vi hör någon längre in som utför tortyr på någon som skriker till. Jag smyger in till vänster efter den lysande dörren, jag blir ganska shockad när jag kommer runt hörnan till samma rum, där står fyra drows, vad jag tycker ser ut som magikers och något hideöst fult, tentaklar går ut från den, ser massor av olika skinnbitar på den. Samtliga av Drowsen ser mig men släpper inte vad dom gör, jag går tillbaka shockad och säger vad jag har sett.

Ziek får inte mycket ut av det, så vi går alla tre in där. Både Demerius och Ziek blir lite shockerade när vi kommer runt hörnan, Drowsen ser oss alla tre och en av dom säger ”Ta över jag har han om dom” på alviska, som tur är så kan vi alla tre det. När vi slåss med den här så lägger Ziek en svart aura runt denna skapelse, det blir helt svart runt hela denna otyg till varelse. ”Spring för livet” skriker en av Drowsen och springer iväg, den ända andra Drowen som står utanför som vi kan se försöker vi omringa men, han lyckas smita och springa iväg, vi hör även hur dom andra två i den mörka zonen försöker ta sig ut. En av dom lyckas ta sig ut den andra kommer också efter, vi går tillbaka runt hörnan och innan den sista Drowen kommer utan synhåll så släpper Ziek magin och detta fasansfulla monster börjar springa mot han, och gör slut på han ganska snabbt.

Vi ser hur dom andra Drowsen springer längre bort in i rummet, ser en stor staty avbildat en spindel, där är även ett altare och på det ligger en alv, den drow som har torterat offret tar fram en kniv och kör den i hjärtat på offret och vi ser hur en portal bildas, precis när sista Drowen tar sig igenom så når odjuret fram och börjar slå isönder allt han kommer åt. Vi drar oss tillbaka en stund för att förbereda en attack mot den.

Ziek har fått en ide, och när han får en ide så måste den genomföras, han börjar consentrera sig, Demerius lägger även någon sorts magisk effekt så att vi kan prata telepatiskt. Vi inväntar tills odjuret är precis lagom sen slänger han sin magi och man ser hur en hand matrialiseras och drar in odjuret igenom portalen, precis efter det säger det poff och portralen är borta.

Ögonblicket efter som kommer en drow ut från rummet jag spana in i, han anfaller mig direkt, och begär att vi ska ge upp. Vi tvekar lite först sen anfaller vi han med, ungefär 6 sekunder varar denna striden och vi kan vila ut oss.

Vi går in i kuddrummet och vilar där, tar vars en kudde och sätter oss ner.

Nu ska jag frångå mina principer att inte blogga i god tid. Det blir en ganska enkel historia detta, full av strider och blodsutgjutelse, urgamla ritualer, drowpräster, offer, vedervärdiga monster, en ohelig allians, loot och magi. Med andra ord, ett helt vanligt äventyr utan krav på någon större förberedelse. Håll till godo.

Att säga att De Tre, Fosca, Demerius och Ziek, kände sig lite som 5:e hjulet på alvfesten är att ta till lite i underkant. De satt vid sitt bord och åt för sig själv medan alla runt omkring stal blickar på dem, mer eller mindre uppenbart. Konungens rådgivare, alven vid namn Doliam, var mycket mer tydlig i sitt förakt och starrbligade på dem alla under hela måltiden medan han tyst samspråkade med sin härskare. Den ende av de tre som öppet mötte hans stirrande var Ziek, som i egenskap av att vara ännu mer föraktfull mot Doliam bara tyckte att alvskrället var blott en nybörjare i denna leken. Doliam slog till sist ned sin blick och Ziek svepte sitt vin och rapade ljudligt som ett slags segergest.

Det dröjde inte lång tid tills kungen och Doliam reste sig från sina säten och skred in genom en något undanskymd dörr bakom honnörsbordet i festsalen. De Tre reste sig på givet kommando och följde efter. Väl inne i audienskammaren avkrävde konungen dem på sitt beslut; Underjorden med dess Drow-hot eller Punjar med sina horder av bovar och banditer. Det Okända eller det Kända. Att gå ned i det mytiska Underdark är inget man tar lättvindligt på, då är det mycket enklare att bara gå till en råbarkad stad full av bovar, manövrera ut den nuvarande ledaren och sedan ta staden i besittning. I underjorden lever fruktansvärda varelser och oändlig ondska, och högst troligt finns där en definitivt obehaglig död för var och en som beträder fel plats. I underjorden finns det fortfarande många platser där Spellplague, pesten, ligger som sjöar och hotar förvandla och förvrida varje levande varelse som kommer inom dess räckvidd. Ofantliga monster sällan skådade utom av de döendes mattnande ögon dväljes i den bläcktjocka svärtan. Instabila passager hotar att krossa den olycksalige som råkar befinna sig där då bergets steniga gap sluts. Urgamla magier far runt som vilsna gastar i jakt på ett mål, formler så åldriga att de fått medvetande törstar efter att uppfylla sina egna profetior. Ja, eller så Punjar då alltså, med sina bovar, banditer, fattiga tjuvar och horor – känd ondska enkel att nedslå med hårda ord eller en fast grepp om vapnet. Vad välja… åh dessa val… Äh, vi knallar väl ner i underjorden först!

Man häpnar ibland som spelledare. Jag tyckte att jag la upp allt för att de skulle bege sig till Punjar, vilket naturligtvis innebar att de skulle ducka detta totalt och istället kasta sig ned i dödens käftar. Kanske de bara ville mucka lite med mig eftersom de troligtvis misstänkte att jag inte förberett hela Underdark – och där hade de helt rätt. Faktum var att jag inte förberett något alls i Underdark vid detta tillfället, i tron om att jag ”hade hur mycket tid som helst på mig”, vilket alltid innebär att jag egentligen inte har någon tid alls. Man lär sig aldrig. Lucky, lucky Me så hade jag införskaffat Caves Of Carnage dungon tiles setet och kunde snabbt peta ihop både gångar och rum, och sedan var det ju bara att bygga vettiga encounters. Såklart skulle de alla vara snäppet för starka för gänget då de börjar bli lite för stora för sin hatt numera, speciellt efter att ha dängt en lich (med hjälp av en ofantlig massa tur), en drake, en drowmagiker och allehanda kraftfulla och dem egentligen övermäktiga fiender. Jag tänkte dock inte ge mig – första fienden skulle vara en brutalt övermäktig sådan och kanske jag inte skulle behöva göra mer efter det mötet då de borde springa gråtande tillbaka till alverna med svansarna mellan benen och sedan dränka sina sorger i blasket som serveras på Den Skabbigga Hunden i Punjars hamnkvarter. Heheh, jodå – det funkar säkert. Jupps. Alla gånger.

När väl mötet med regenten var avklarat så stannade gänget inte så värst länge på festen. Alver på sniskan blir lite, erm, heta på gröten och det blev en hel del kroppskontakt dem emellan lite här och var i salen, lite väl mycket för att det skulle kännas helt bekvämt för trion som istället bröt upp för att sova ut ordentligt. Det var en stjärnklar sommarnatt, inte två tiodagar till midsommar, och luften var underbart ljum. Alvernas lekar och älskog i det fria höll dem vakna lite längre än brukligt, med det är en väsentlig skillnad på att lyssna till en fet köpmans grymtande när han vältrar sig med barhyndan i rummet intill och alvernas vackra kärleksritualer tillägnad månen, stjärnorna eller skönhetens gudinna.

Så var det morgon och de packade snabbt ihop både proviant och tillhörigheter. De blev varnade för den Röda Bocken, en jättelik hjort som gjorde livet svårt för både boskap och jägare (sista chansen att undvika Underdark), men detta ryckte de på axlarna mot och gick visslande ut i naturen i riktning mot vad alverna trodde var en möjlig nedgång i underjorden. Väl framme vid den stora revan band de ett rep i ett stadigt träd, tände en fackla och klättrade ner i det svarta, kalla och okända.

Det blev en lång och mödosam klättring och sedan fick de ta sig på förrädiska vägar ständigt nedåt. De gjorde en bedömning att de befann sig minst 500 meter ner när de för första gången fick någorlunda plan mark under fötterna. Ett grottrum med flera vidare passager låg framför dem, och i mitteln av rummet fanns det en ensam bergskolonn, som en förväxt stalagmit. Jag vet inte om det var ett infall från Zieks sida eller om han kanske har gamla släktband till en numera död hjältinna vid namn Ravianna som en gång ju stötte på något liknande och detta mötet resulterat i att Zieks gener blivit inpräntade med behovet att misstro stalagmiter, men hur det än var så kastade Ziek sten på den och det skulle han inte gjort. Vad han skulle gjort var att försöka smyga på mycket lätta fossingar därifrån utan att se sig om. Men, det gjorde han inte. Ett ihåligt vrål från en tandfylld jättemun, ett stirrande ensamt gult öga och 6 stycken 15 meter långa tentakler senare så var striden ett faktum.

Två tentakler sköt ut och Demerius var den som inte hann undan. Ziek klarade sig då han alltid är inhöljd i ett infernaliskt mörker så länge han inte står på samma ställe för länge. Tentakeln drogs åt kring midjan och bröstet på Demerius så att all luft pressades ur hans lungor och fick honom att bli kraftigt försvagad, för att inte säga döende. Tentaklen lyfte upp honom som en docka och började dra honom mot destinationen, den stora runda och attans taggiga munnen. Fosca och Ziek försökte frenetiskt skada varelsen men deras attacker var verkningslösa. Demerius satt i ett järngrepp utan någon egentlig chans att ta sig loss, men med hjälp av en enorm tur fick han ett mycket bra grepp om tentakeln och kunde betvinga dess urstyrka med sin egen och gå segrande ur kampen. Om en bard varit närvarande skulle en sång skrivits om bragden, men då dessa äventyrare inte skulle tolerera en sjungande fjolla till mes i tights som sällskap någon längre stund så kommer detta inte att ske. De drog sig alla, hör och häpna, längre in i grottan och mot en av gångarna. Monstret fortsatte sina attacker och fick grepp om Ziek som svor så svarta eder mot varelsen att den faktiskt fick fysiska skador. Detta var dock det enda som tycktes bita på den och hur svart Zieks tunga och de andras öron än blev så skulle ord inte räcka för att segra över den. Ziek hade ingen chans över huvud taget att komma loss då han knappt hade styrka ens att klä sig själv. All denna infernaliska magimakt tär på kroppen och det finns aldrig en risk att förväxla en Warlock med Conan om vi säger så. Dock hade Ziek ett äss i ärmen och teleporterade sig bort ifrån varelsens dödsbringande grepp, och de tog sig alla springande bort ifrån det hideösa som så sakteliga började följa efter dem, långsamt men obevekligt.

De sprang vidare i gångarna som nu antog en betydligt mer välpolerad yta då de kom till en lång och bred aveny i vars ände de kunde se en fasad på vad som verkade vara ett tempel till någon ond guds ära, statyer av vidunder kantade avenyn och fasaden kryllade av gargoyler och annat obehagligt. En bred stentrappa ledde upp till en valvformad dörröppning åtminstone 4 meter hög. Vid foten av trappan stod det en ogre som sett sina bästa dagar. Faktum var att den var död sedan länge, men den var definitivt inte olyckligare för det. Så snart de kom inom synhåll för den bankade den tre gånger i golvet med sin stora klubba och i samma ögonblick rusade det ut två stora ruttna gravehounds genom valvet. Bakom hundarna såg de hasande zombier i mängd som sakta och mödosamt, men obevekligt, tog sig fram emot dem och nedför trappan.

Striden blev kort och brutal
Uti denna dödens sal
Som de kved, och de led
Alla helvetets kval

De gjorde processen kort med zombierna då Bahamuts vrede kanaliserades genom Demerius svärd. Den mäktige odöda ogren missade gång på gång med sitt förödande slag, vilket de som slogs med den inte klagade det minsta på. De fick ner både zombier, odöda gravhundar och ogre. Så snart ogren bitit i gräset fylldes den på nytt av de starka oheliga krafterna och ny nekromantisk energi forsade genom dess ruttnande kropp. Den reste sig igen, om än kraftigt försvagad, men då den tycktes ha glömt bort hur man egentligen skötte en storklubba så fick gruppen ner den för räkning igen på nolltid, eller ja, sex sekunder för att vara exakt. De satte sig tungt på trappan och tog igen sig, gick igenom skaderapporten och fann att de hade mycket kvar att ge ännu. Efter några minuter reste de sig igenom och gick uppför trappan.

De stod nu i förmaket till själva templet och härifrån fann de att det bara fanns en väg att välja på; framåt. Tyvärr var just den vägen blockerad av tre stycken gnollar som stod med ryggen mot dem när de smög sig framåt. Demerius hittade något han ”gömde” sig bakom medan de övriga två istället tog tillfället i akt och överraskade de tre gnollarna med lite backstab och eldricht fire. Gnollar är obehagliga saker. Demondyrkande 2,30 långa människohyenor är inte vad man kan anse vara godtagbart sällskap, speciellt inte som att de genetiskt har ett fruktansvärt humör (vilket kan hänga ihop med att de har ett beteendemässigt tvång att klia sig bakom öronen med fötterna vilket i sin tur vilken 2,30 lång människa som helst kan meddela att det är riktigt grömmesvårt och frustrerande, speciellt om man har en klumpig läderrustning på sig. Det har aldrig slagit dem att man kan använda framtassarna, eller i detta fallet klorna på händerna. Hade det gjort det så hade vi kanske sett välmenande gnollar bygga fruktsamma imperier, vem vet.). Alla fokuserade på att ta ut en av de tre för att göra livet lättare för alla, ja utom för Grokk alltså, som ju var utsatt för uttagandet. Planen lyckades och med tre mot två så var saken snart biff, men inte helt utan offer från gruppen sida. De hade tagit både en och fem smällar och nu började stridströttheten sätta in. De visste fortfarande inte hur mycket mer de skulle behöva utstå, och omgivningarna medgav inte direkt ett mysigt krypin att sova ut i, och med tanke på ropern i första grottan som de skulle vara tvungna att passera om de vill lämna dessa fasornas boningar så beslöt de istället att bita ihop och gå vidare.

Bortom dörren gnollarna bevakat såg de pulserande ljus strömma ut från under en annan dörr. Det var ingen tvekan längre. Framför dem hade de ett drowtempel dedikerat till Lolth, spindelgudinnan. Innan de slöt sina ögon skulle de ha sett mer av det än de någonsin velat, den saken var de alla överens om. De gick genom dörren i riktning mot det entoniga mässandet de nu hörde. En ritual pågick, och de tre tänkte se till att den inte slutfördes.

Dagboksanteckningar, Ziek Anfaun.

Året är 1479 , månaden är Flamerule och dagen är 2:e dagen i Andra Ritten.

Hittade långöra i skogen och tog hand om banditerna. Dök upp en gnoll följd av en drow. Grillade gnollen, knappt värt energin. Värre var det med drowen, men egentligen ingen match sett så här i efterhand.

Riktigt snygga kläder denna drow hade måste jag säga. Får beställa nåt liknande fast med mer lila när vi kommer någon stans civiliserat.

Den stressande, irriternade, fula alven ledde oss till hans folks boningar. Mitt i skogen och högt upp.

Kungen, inte imponerade. Knappt jag trodde han var en kung. Stamledare kanske? Koll på sitt folk verkar han inte ha, för Niwfhwi? Flwhufhäpp? Pipi? ja… eller vad han nu heter, verkar ha agerat på eget bevåg att dra hit främligar för att rädda alverna från nåt de inte ville bli räddade från. Vad det nu är som hotar dom, för alverna har ingen koll alls. Lika bra att dra då? Ser inget av intresse här i byn. Trevliga tvagerskor visserligen, men lite klena.

Maten ok, men inget jämfört med Fallcrest.

Får jag rösta så drar vi ifrån detta folk och gör viktigare saker.

Till kvittret från vårens första fåglar sköljer Demerius av sig den sista leran från sina händer. Detta är femte gången han tvättar sig sedan de lämnat orcherna, men först nu börjar lukten från dessa varelser försvinna från hans näsa.

Han höjer blicken och ser ut över den grönskande ängen. De hundratal nybyggarna som färdats från Fallcrest har redan börjat göra sig hemmastadda och från flera platser i lägret kan man nu känna doften av mat. I vagnarna kan man höra barnen skratta där de leker ”jaga Foska”, till och med Zek verkar lättad av att lämna berget bakom sig där han sitter intill hästarna som betar av det grönfrodiga gräset.

Demerius för sina händer till sina läppar och tar en sista klunk av det klara vattnet från bäcken som skiljer ängen från skogen. Han torkar av sina händer på sin blåa tunika som snart kommer att vara torr igen, uppvärmd av solens strålar.

Efter en halvdags välbehövlig vila i denna gröna oas, samlas då hjältarna återigen vid den sprakande elden för att inta kvällsvarden. Maten äts under tystnad, var och en djupt försjunkna i sina egna tankar.

Foska som är den av de tre som inte kan sitta still äter upp sin mat först och ger sig av längs vägen för att finna spåret alven sagt sig lämna och efter någon kilometer finner han en vägsten med märket.

Med denna information återvänder han till gruppen som bestämmer sig för att ge sig av efter alven. En order ges om att skapa ett läger här tills Lorderna kommer tillbaks.

Vid den märkta vägsten följer de den lilla snåriga skogstigen in i skogen, buskarna ligger och tätt och varje träd verkar vara som gjord för ett bakhåll. Foska som scoutar lite framför gruppen gör halt, känner på ett blad, luktar och till sist smakar på det. ”Hmm blod,” säger han, ”inte mer än några timmar gammalt. Det verkar ha pågått en strid här, verkar ha varit tre stycken, och en verkar tung lastad, som om han bar på något eller någon,” säger han spanade ut i skogen, ”jag tror de försvann den vägen.”

Hjältarna sitter av sina hästar och börja bana sin väg genom snåriga skogen. Foska rör sig mellan grenarna medans Demerius mer rör sig genom grenarna och Ziek rör sig försiktigt men blir slagen av grenar; Foska med sina sinnen på helspänn, höjer handen och håller fingret för munnen. ”Jag hör något” viskar han tyst fram. ”Vänta här, jag smyger fram och tittar”.

Foska rör sig framåt mellan grenar och träd, han undviker att kliva på de torra löven, och på vissa ställen svingar han i träden för att inte knäcka grenar,

Han för undan några grenar och tittar ut över ett till synes övergivet läger, en eld brinner i mitten av dungen och i bortre änden ligger en man bunden.

Foska känner plötsligt en brännande smärta i axeln, snurrar runt lagom i tid för att ytterligare en pil som landar i hans bröst. Foska stapplar några steg bakåt och är nära att falla omkull men återfår snabbt balansen.

Han ser sig runt: tre orakade och smutsiga män står utspridda med bågar riktade mot Foska. Med ett högt vrål för att varsko Demerius och Ziek tar han ett långt tigersprång och i flykten begraver han sina knivar i den mycket förvånade skurkens rygg.

Hugget får rövaren att släppa sitt vapen och stapplar iväg några steg. De andra två rövarna har nu lagt nya pilar på strängarna och två nya pilar är på väg mot Foska, den ena lyckas han undvika men den andra finner sin väg in i hans mjuka kropp. Rövaren som redan fått smaka Foskas knivar måttar ett slag med sin knytnäve men han glider lätt undan slaget och låter sin kniv finna sin väg in i rövarens mjälte som faller död ner i sitt eget blod.

Ziek och Demerius som började springa samma stund som Foskas skrik nådde deras öron, kommer nu brakande fram genom skogen. Ziek som är snabbare än Demerius i sin tunga rustning kommer ut i gläntan. Detta för att mötas av två pilar från rövarna som bara väntade på att de nya målen skulle dyka upp.

Detta gör Ziek mindre glad och han låter nu sin demoniska energi lösgöras för att formas som ett eldklot av grön eld som slår upp runt de båda rövarna och de börjar brinna till ljudet av deras egna skrik.

Demerius gör en rusning mot de nu båda brinnande rövarna och måttar ett hugg mot den närmaste, men tyvärr har språngmarschen tagit ut sin rätt och rövaren glider lätt undan hans heliga slag. Rövaren släpper sin båge och drar sin spiklubba, han måttar ett slag mot Demerius som parerar med sitt svärd och med en enkel rörelse får han rövaren att förlora greppet om sitt vapen.

Den andre tar fram ett litet horn och låter tre korta stötar ljuda, han tar sen upp sin båge och skjuter en pil som finner sin väg in mellan Demerius plåtar och orskar ett lättare sår. Foska svarar genom att sätta en pil genom halsen på rövaren framför Demerius som avslutar honom med en bredsida mot hans tinning. Efter slaget rusar Demerius mot rövaren vilt svingande sitt svärd; detta skapar tillräckligt distraktion för att Foska ska kunna ta ytterligare att jätte hopp och hamna bakom den sista rövaren och avrätta honom med sina knivar.

Till ljudet av rövarens sista andetag hörs ljud från skogen och snart skymtas en man, men hans spetsiga öron avslöjar att han inte är av mänskligt släkte, med sitt långa kritvitta hår uppsatt i en hästsvans, hyn svartare än en kolarbetare och de röda ögonen verkar nästan lysa i kvällens dunka ljus. I en kätting har han en varg liknande varelse på två ben, dess fradgfyllda mun och brinnande ögon får Zek att ännu en gång denna kväll låta sin oheliga energi skada ondskan.

Efter en ostabil natt så vaknar vi, vi bestämmer som för att vi kan dra nytta och orcerna. Krall stiger ut ur tältet ”Gör i ordning ett gäng scouter” säger han till en av dom mindre av orcer.

Efter en midre stund har 10 orcer samlat sig utanför tältet, en av dom stora anmäler att scouterna är här, Krall stiger ut till scouterna ”Scouta framåt i passet och se vad vi hittar längre fram”. Dom springer genast iväg, Krall går tillbaka in i tältet med oss.

Efter väntat en halv dag så är dom fortfarande inte tillbaka, väntar långt in på kvällen så kommer 1 staplandes tillbaka, det ser ut som harpyrerna han gått till anfall. Frågar den blodiga orcen om vad som hänt ”Det är harpyrerna som anfall, vi inkräktade på deras område, längre fram är där bara ett stenras”.

Förberedning för avfärd tills imorgon startas, ”På morgonen ger vi oss av” säger Krall, ännu en natt spenderar vi hos orcerna, när vi vaknade igen så hade det fortfarande inte hänt oss något, vårt följe är också oskadda.

Vid grynningen så ger vi oss iväg med orkerna i täten, nu när vi kommer i så här stora kvaniteter ser harpyrerna lite rädda ut, det tar en liten stund men till sist så kommer vi fram till stenraset som scouten hade berättat om.

Jag klättrar upp snabbt för väggen, hoppar mellan klippblock, ibland även voltar uppåt för att kolla övanför stenraset, det jag ser är soljus, massor av öppna fält, ser även en stor skog, efter kollat på denna magnifika utsikt ser jag även vägen som leder ner får berget, den är ca 10m bred och på var sida om den så är där ett stup på ca 1000m. Jag klättrar ner igen och berättar vad jag sätt.
Krall beordrar orkerna att börja röjja så att vi kan ta oss fram med vagnarna, orkerna klättrar upp på stenvallen och 8 orcer tar i lite för mycket när dom ska ta bort en av dom större bumlingarna att dom åker med stenen ner för detta stupet. Dom fortsätter och rensar och under tiden så rasar där ner fler stenblock uppeifrån, 2 till orker krossas nu.

Något misstänksamt är där uppe, Krall beordrar 10 orker att klättra upp och kolla vad det är, när dom kommit upp och det gått en liten stund så hör vi 10 skrikande orker, efter det för vi ett högt dånande skrik. Orkerna börjar flyga ut över kanten och störtar till marken.

Dom börjar tappa moralen och vill inte röjja mer, ger kommentarer till Krall att han vill bara ta dö på dem. ”Vem stör mig?” hör vi en mullrande röst uppeifrån, kollar vi upp så ser vi ett gigantiskt huvud, han har även en jättelik sten, Ziek börjar nu skrika som en flicka och hoppar under sin vangn och forsätter skrika, Krall höjer sin röst lite så den kan höras ändan upp, ”Vi är bara här för att passera”, ”För att passera behöver ni betala mig 4 hästar”.

Krall tänker till lite och kommer på att tänka på en sak han har, ”Jag kan göra så du får oändligt med mat”, jätten sänker ner stenen ”Kom upp så kan vi av göra detta”. Jätten hissar ner en en stor korg, jag och Krall stiger in i den och blir upphissade. Ziek ligger fortfarande under vangnen och är vettskrämd.

Väl uppe så tar Krall fram en sak ur sin säck, det är en korg, ”Tänk på vad du vill ha och sedan öppna korgen”, jätten öppnar korgen och där är inget i den. ”Du måste koncentrera dig”, jätten försöker en gång till och öppnar korgen denna gång är där all mat kan kan tänka sig, häst-korv, häst-stek, häst på grillpinne, ja allt du kan göra med häst. ”Hur var namnet?” säger jag?, ”Gank heter jag” svarar jätten.

Gank verker inte vara övertygad att den fungerar imorgon ”Hur vet jag att denna fungerar imorgon, kanske är det för att ni är här, ska jag kanske ta er till fånga med”, som en komprimiss så stannar vi här tills imorgon. Jätten greppar tag i oss båda två och börjar gå iväg, ”Vi måste informerar dom där nere om det” säger jag, jätten vänder om igen och håller oss utanför kanten så att alla kan se oss. ”Vi stannar här uppe för idag, slå läger så gott det går och människorna är inte mat” säger Krall.
Gank tar in oss i grottan och slänger nästan in oss i hans stora but, jag hade inte haft några större problem att ta mig ut, men eftersom vi kom till en uppgörelse så stanade jag kvar. Hans somnar ganska snabbt senare, det var ingen prydlig sömn här, där låg halvätna kadaver över allt och jätten snarkar på ganska bra. Det blir en ganska lång natt.

Dagen där på så vaknar Gank, han är redan nu hungrig, han vill ha mat så han öppnar korgen, denna gången var där ingen mat. ”Samma sak som igår, du måste koncentrera dig” säger Demerius, Gank testar en gång till och denna gången koncentrerar sig och sedan fungerar det. ”Ahhh… Det fungerade, ni höll ert löfte, men tänk om den inte skulle fungera tills imorgon, jag kanske ska hålla er fångna för alltid”, ”Vi höll vårt löfte nu är det dags för dig att hålla ditt” säger Demerius, han är lite motstridig men säger ”Ett löfte är ett löfte ni får väll gå”.

”Jag antar att detta är också tillräkligt för att vis ska kunna komma igenom här utan att betala mer” kommer Demerius med som förslag, Gank som har nu fått oändligt med mat gåt med på detta, ”Vi får etablera ett lösenord, vad sägs om ‘Gank har nu fått mat från Demerius bord’”.

Gank forslade under stenarna, vårt följe åkte ner från berget, vi gick tillbaka med orkerna för att hålla en turnering om vem som ska vara temporär ledare, en stog kvar, vi stanna över natten gick tillbaka med 40 orker som eskort, skickade tillbaka dom. Ner för berget och in i lägret sedan och tog en matbit.

Just det vi gav även ett lösenord till orkerna ‘Krall Kratosh är den ände, låt mig passera’.

Lite utförligare skriver jag senare, gällande slutet då. Resaverar för felskrivning på lösenord.