Det är en grå dag. Regnet som innan fallit med stor kraft från himmlen, har nu övergått till nästan stillastående duggregn utan ände. Det annars så gröna, böljande ängslandskapet har förlorat sin färg, träden ser mörka ut och vägen har förvandlats till förrädisk lera. Dimman ligger tät på sina ställen och kylan är påtaglig.

Vagnen knakar och knirker av vägens otaliga ojämnheter. Leran har brunfärgat den annars så svarta vagnen. Vid tyglarna sitter en man som allt för länge har försökt stå ut med denna ryckiga, skitiga, obekväma färd. Han har en bister uppsyn och blicken fäst på horisonten. Lång där borta kan han ana ett bergsmassiv höljt i dimma och mörker.

En riddare sittandes på sin inte längre vita häst vänder sig om och tittar bak mot den 23 vagnar långa karavanen. Den bista mannen på den första vagnen nickar mot honom med ett litet ansträngt leende. Riddaren nickar tillbaka.

Ett rossligt hostande hörs inifrån vagnen och passageraren tittar fram i öppningen. ”Inte blivit bättre väder än?” Han harklar ordentligt, spottar i lervällingen, suckar lite och med en duns försvinner han in i vagnen igen.

”Du borde ha bättre pli på din page.” säger riddaren till mannen på vagnen.

”Han duger gott.” svarar mannen, suckar och rycker på axlarna. Färden fortsätter i tysthet nerför kullen. Mannen fortsätter ha sin blick mot horisonten och blicken viker bara av när han får en slags ofrivilliga ryck. Små korta sekunder då han hycker till och inte sällan gör en grimas och en skarp inandning.

Framåt eftermiddagen har duggregnet lättat något och det börjar anas en blå himmel bakom de tunga grå molnen.

En skog har följt vägens högra sida ett bra tag nu och längre fram på en hög kulle står ett jättestort bladlöst, svart träd. Precis vid vägkanten. Sträcker sig långt över vägen med sina spetsiga, svarta grenar.

Den lilla halflingen på sin inte så lilla shire-häst har anslutit sig till riddaren i täten. Halflingen tittar ängsligt bak mot mannen på vagnen. ”Lugn, det är inget att oroa sig för.” säger mannen med ett mer roat tonfall än lugnande.

”Jaha…” början den lille, ”Men sa du inte så vid den gamla ruinen också?”

”Jaja, men det här trädet är bara ett sånt man hänger folk i. Ingen fara. Visserligen sägs det att folk här i trakten som försvinner ofta hittas upphängda här. Döda. Ingen vet vem som hängt dom där. Men det finns en intressant historia nertecknad i en gammal sägens-bok jag läste för ett tag sedan, som nog handlade just om detta området. I den berättas det att ett stort svart träd setts förflytta sig, som om det fått liv av all ondska det utsatts för. Just precis ett sånt träd som det här framme kan jag tänka mig. Och att det trädet utkrävde sin hämnd för sin, kan vi kalla det olyckla barndom? genom att strypa all liv som kom i närheten och -”

”SLUTA!” skriker halflingen. ”Det är säkert ingen fara! Sluta! Sluta!”

De passerar det svarta trädet smått nervösa. Men inget händer och färden fortsätter för den 23 vagnar stora karavanen.

Dag efter dag kommer de närmare bergen som tidigare blott skymtats i horisonten och nu har de växt sig större och större i takt med att vädret blivit finare och finare.

Nu kan de alla se vart de är på väg någonstans. Den beryktade Åsk – passagen. Inte en enda sägs ha överlevt passagen ut ur Nentir Dalen. Åskan som dönar där innefrån hörs klart och tydligt. Molnen ligger tätt där inne och blixtar lyser upp dom under några sekunder. Det sägs att två stora grupper av jättar har sin boning där inne och att de krigar mellan vandra. Och att de inte så sällan kastar sten och hela klippblock på de som vågar sig in.

Ett läger upprättas. Det syns under upppackningen att folk är uppenbart nervösa nu när de till slut fått se detta ställe som det talats så mycket om. För nu när det är så tryckande nära så spider sig rädslan hos karavanens människor och domedagssägarna börjar så sina frön.

Men situationen styrs snart upp av de tre Lorderna. Lord Ninefingers håller ett milt inspirerande tal, Lord Darkheart håller sig från att skrämma folk och Lord Merkenthal ser ett ypperligt tillfälle till att frälsa dessa förtappade själar – och ingjuta lite mod.

”Kom, kom, samlas kring mig, så går vi bort här och ber till Den Store Platinumdraken!”  kommenderar han och får med sig en ganska stor skara. De ställer sig i en cirkel runt honom och lyssnar uppmärksamt på hur tron kan sätta de fria och beskydda dem genom deras färd genom berget.

Han står säkert och talar i en dryg timme och samlar fler och fler kring sig. ”Nu ska vi be. Slut era ögon och koncentera eder på Den Store Platinumdraken, den största av dom alla. Känn hans kraft! Känn hans beskyddelse!”

Ziek står på avstånd och beskådar detta spektakel. Hans page sitter ner i gräset och flinar lika brett han med. ”Är de så lätt lurade?”

”Religionens kraft är stor… du ska få se nu,” svarar Ziek och tittar roat på när det formas en circel runtomkring Demerius. En circel av heligt ljus som sedan utvidgast till att innesluta hela folksamlingen runtomkring honom.

”Nuu, Den Store Platinumdraken beskyddar er! Ni är under hans vingar! Han skall se till så att ni kommer att överleva, bara er tro är tillräckligt stark!” Cirklen blossar upp och försvinner sedan. ”Öppna era ögon!”

”Du där!” Lord Merkenthal pekar på en speciellt vek ungdom i församlingen. ”Kom hit!” Ynglingen går lite skrämt fram till den imponerande riddaren och undrar lite vad som ska hända. ”Håll fram din hand!” Han strecker skakande fram en hand och tittar storögt på Lorden. Församlingens blickar är riktade mot dessa två.

Demerius sliter fram en dolk och skär rakt över ynglingens handflata. Först skriker ynglingen till men när han ser att han inte blivit skadad så ger han ifrån sig glädjerop. ”Prisa Platinumdraken! Han beskyddar dig!”

Folk är inte sena att själva testa. Det slits fram vapen till höger och vänster och de försöker alla skära varndra. Men alla verkar beskyddade. ”Bara er tro är stark nog, och ert tempel inte är besudlat av alkohol så kommer ni att vara beskyddade!”

Lord Demerius Merkenthal konverterade många den kvällen. Andra omgången gick till på samma sätt. Detta ingjöt stort mod hos folket och de är nu säkra på att Den Store Platinumdraken beskyddar deras färd genom berget, även om vissa blev skadade. Men inte så mycket de skulle ha blivit om de skurit i sig utan Den Store Drakens beskydd…

Under tiden har en som inte sätter sin tilltro till Platinumdraken smitt andra planer. Lord Darkheart engagerar halflingen och tillsammans instruerar de en flock folk att bege sig en halv dagsfärd tillbaka till skogen de var vid igår, för att fälla träd och såga till plankor.

Vad ska det användas till? Jo, att fortifiera vagnarna. ”Ska 24 vagnar ta sig igenom denna ravinen där du mäster alv hade problem, så måste vi vara förberedda.”

Och Ziek får en snilleblixt gällande blixtarna. ”De ser ju ut att slå ner överallt där inne, så varför inte konstruera åskledare?”. De konstrueras helt perfekta, med metall i toppen och kedjor ner i marken för att leda bort energin.

Så förlyter de närmaste dagarna; Demerius håller väckelsemöten, Ziek konstruerar åskledare och pansarvagnar, och Fosca tränar sin page ihopp från hög vagn. Och ingen vet vad Mervin gjorde.

På kvällen ställer sig de tre Lorderna uppe på krönet och tittar ner över slätten som leder in till berget och den smala passagen de i morgon ska färdas genom. Den lyses kusligt upp av blixtarna.

Alven Finlir ställer sig bredvid våra tre hjältar och skådar ut över berget. Åskan mullrar olycksbådande därinne ifrån. ”Nu mina kära Lorder, det är nu allvaret börjar.”

Efter den mödosamma striden med Tombguardian och 2 boneshard skelett så beger sig hjältarna som han börjat bli lite vanare i sin roll som lorder.

De kommer strax till en portculis vilket där ligger en aura runt, jag som rogue undersöker den och kommer fram till att den har en fälla och den behövs desarmeras.

Jag ber Ziek (Zeke) om lite hjälp så han kan känna sig lite användbar, efter ca 10 minuter så får lyckas vi desarmera fällan, just när jag lyckats att ta bort den sista delen så fälls portculisen upp.

Det vi ser innanför är en ganska stor krypta med 4 stycken ganska stora stenkistor, ser inte jätte fräscha ut, lite söndriga i kanterna och ser almet slitna ut. Där är även alkover för ett antal fler kistor. I mitten av rummet är där en stor staty av Raven Queen, närmare 2.5 meter hög.

Ziek säger att han känner magi från alla stenkistorna, men den han mest lägger uppmärksamheten åt är den kistan som är närmast.

Jag stiger in i rummet för att leta efter fäller runt den första kistan, jag känner direkt när jag går in i rummet en obehaglig närvaro, precis som om någon skulle iaktta mig och även stirra på mig. Jag kollar mig runder lite snabbt och kollar på statyn i mitten, det ser precis ut som om den ska prata med mig.

Jag tar snabbt 2 steg bakåt ut ur rummet, jag är lite skakad av upplevelsen så förklaringen blir inte lång. Märklig närvarande och statyn i mitten stirrar på mig.

Ziek modig som han är stiger in i rummet, Demerius går in efter, vi ser alla hur statyn börjar forma hud, ser ut som gammal hud intorkad hur.

Raven Queen i allra högsta person frågar, Vad gör ni här inne? Ziek svara att vi ska förstöra lichens phylactery och behöver hitta den. Raven Queen höjer sin näve och blåser vad som ser ut som ond energi rakt in i Ziek, Ziek försvinner och alla hans saker ligger på golvet.

Hon frågar sedan Demerius som svara att han måste ju hjälpa Ziek och samma sak händer han, det händer ganska snabbt men, huden börjar torka in, fingrar och tår faller av, ser mer och mer grå ut, lite som aska sedan ramlar ihop i en ask hög.

Sist var ju jag klar, jag funderar en stund på att springa iväg men både Demerius och Ziek har ju hjälpt mig ut ur andra knipor så jag får väll hjälpa till med, och eftersom jag hörde från Dimerius så kanske man inte dör av detta.

Jag hoppar in i rummet igen och säger försiktigt att Jag får väll hjälpa mina vänner, Hon fråga. Nå hur ska det bli nu Fosca, denna gången säger jag det lite tydligare. Samma visa igen hon höjer handen och blåser iväg enegin mot mig.

Vi befinner oss nu i ett aeon, vi har ingen kropp och flyter runder i massa färger, vi ser inte varandra eller någon annan, det känns som en hel evighet som vi är där inne. Efter denna tiden i såhär tomt ställe skulle alla förlora förståndet, på något sätt förlora ingen av oss det.

Efter en lång stund efter det så börja en mörk plats sippra in i detta aeon, vi börjar formas och Ziek nämner att vi är i Shadowfel. Det är ett helt dött område, känns som man är helt tom och det ända levande är vi tre, vi ger av oss en levande aura som inget annat i synhåll har.

Det syns ett mausoleum uppe på en kulle, den ser inte så hög ut på håll. Om vi kollar direkt åt höger så ser vi en annan kulle, där är ett gammalt träd med gamla rötter som slingrar sig runt en massa bråte. efter bara ett par sekunder ser vi en gigantiskt stor svart varg med röda ögon och flåsande andedräkt, där kommer en till, vi för ett ylande och där samlas fler och fler, man kan även tydligt se en ledare bland dom.

Vid det här laget har både jag och Demerius börjat att springa mot mausoleumet och Ziek börjar jogga mot det, vargarna har slutat att yla och kryper ner mot attack ställning, och sedan sätter dom fart och kommer närmare och närmare, efter att Ziek ser att han börjat tappa mellanrum så tryter även hans ego och börjar spring.

När vi har kommit nästan ändan fram så ser vi 4 stycken skeleton spectre, ser inte allt för stora ut. Vi kommer en bit närmare och det är inte alltid som det ser ut, dessa 4 är ser ut som dubbla storleken av Demerius, vi har 2 val fortsätta springa eller springa tillbaka till vargarna, vi väljer att fortsätta.

Väl framme så upptäcker vi att kullen var lite högre, trappan som vi springer upp för har branta sluttningar på båda sidorna, ser ut att vara ca 30 meter ner. Demerius rycker snabbt upp sköld och svärd och chargar, två av dom kommer rusandes framåt.

Den första av dom hugger med all sin kraft och totalt missbedömer Demerius storlek då kan slog ovanför han och samtidigt tappar svärdet och det flyger långt.

Samtidigt så lägger vi märke till alla svarta korpar som sitter i dom döda träden runt om hela kullen.

Den andra kommer fram, även han lärde sig inte av den första, som också slog ovanför huvudet, han hade fastare grepp om sitt 2-hands svärd än den andra då han inte tappa det. Jag och demerius hugger låss på han som tappa svärdet, som ska vända sig om och börja jaga det.

Det blir inte mycket av han kvar men han klarar sig och kommer iväg för att jaga svärdet. Nästa skelett kan nu komma fram och börjar med att slå mot Demerius, det verkar inte som om dessa skelett är något vidare smarta, detta skelettet svingar sitt svärd helt fel och det är inga som helst problem för Demerius att svinga med sitt svärd för att totalt krossa skelettets.

Ziek står lite i bakgrunden men även han har lite trick, han tyckte det sista skelettet bara gömde sig så han gick på det med sig magi. Han gör någonting, jag uppfattar inte riktigt vad det är men på något sätt så kastar han ner skelettet för kanten.

Man hör genast hur vargarna springer fram mot skelettet och sedan sliter det i stycken.

Skeletten har samlat ny styrka nu och slår igen, den ena slår nu mot mig och träffar ganska hårt, Vi slår tillbaka på dom, Ziek sänker en och Demerius sänker den andra. Jag jagar den sista och skjuter en bolt från min hand armborst som även splittrar det sista skelettet.

Precis bakom där skelettet hade stått ser vi nu en dörr, jag går fram till den och kollar efter fäller som jag brukar göra, jag rör på dörren och känner hur en ofantlig kraft sipprar in i mig och sedan rör jag lite vid dörrarna och dom flyger låss från gångjärnen och delar sig på mitten där dom flyger in i rummet bakom.

Väl där inne så ser vi en spökliknande 3.5 meter hög shade liknade lich, på något sätt skulle man kunna avgöra att det nästan ser ut som den andra lichen som vi slog ner.

Taket i detta mausoleum är 6 meter högt och även om detta spökliknade varelsen är lite genomskinlig så ser man inte vad som finns på golvet under den. Ziek är ganska säker på att saker vi söker är under denna varelsen.

Vi står fortfarande utanför och diskuterar hur vi ska göra, saken inne i rummet lägger inte märket till oss alls och står orörlig,

Så hur ska det nu gå med denna biten av historien får vi veta nästa vecka när vi förhoppningsvis klarar dessa höga målsättningar som vi har på denna gruppen.

Fortfarande yr och omskakad av att blivit vidrörd och utvald av Bahamut att bli en av de tolv väktarna står Demerius framför spegeln.

Vad var det egentligen Bahamut hade för planer för honom och vad skulle den underligt ryckande mannen och halvingen egentligen fylla för plats i denna ödets vandring?

Vad var det för svår och kommande prövning som Bahamut nu sagt vilade på hans axlar.

Båda två har ju visat sig nyttiga trotts sina laster med öl och vin, endast framtiden kunden utvisa detta.

Ziek slickar det sista av fasanflottet från fingrarna som och lutar sig tillbaks på sängen med en ljudlig rap. ”Banketten börjar snart men det kommer säkert att dröja flera timmar innan man får mat där, det blir väl som föreläsningarna på universitet, bara massa prat innan man faktiskt får elda upp något,” säger han och fingrar på den ny skrivna boken och går igenom formeln ännu en gång i sitt huvud.

Foska har precis kommit ur badtunnan för tredje gången denna dag. Samtidigt som han tar på sig sina nya kläder, funderar han över dagen. Det var faktiskt inte hans fel att nyckeln passade så bra i hans ficka. Och detta var inte första gången något hamnat där utan att han haft något minne hur de hamnat där, precis samma sak brukade hända hans far… Som alltid hade något nytt spännande i fickan när han kom hem från en dag på marknaden. Hans far sa att det var magiska byxor. Som Foska en dag skulle få ärva.

Knackningar på dörrarna får de tre att återvända till nuet; utanför står en springpojke som säger att det är dags att gå ner till banketten. De blir visade till en rikt blomdekorerad trappa där den röda mattan leder in i den stora balsalen.

Hela salen är full av människor men både alver och dvärgar står i små grupper och samtalar. Att döma av deras kläder tillhör de alla de övre samhällsskikten och kommer vida från.

En härold med bister uppsyn slår sin silverstav i golvet tre gånger och kungör hjältarnas ankomst. Alla tystnar och blickarna vänds mot de tre som uppbådar alla sin koncentration för att inte snubbla nerför trappan och göra bort sig på deras första bankett.

I salen är diverse läckerheter uppdukade, men den enda som redan sitter till bords är Lord Merkelhei som vinkar till sig de tre nykomna.

”Utmärk ni är här, jag började bli lite orolig, har ni fått mitt meddelande?”

Gruppen tittar frågande på varandra, något meddelande hade det inte fått vad var det nu de var tvungna att göra innan festen? Ännu en drake eller kanske ännu en fiende arme som väntade utanför portarna.

Lorden fortsätter. ”Jag skulle vilja att du Demerius höll ett tal om att det var mycket bra att ni var här och hjälpte staden men även att ni tillägger att staden inte hade fallit även om ni inte varit där.”

Äventyrarna tittar ännu mer frågandes på varandra och något förtvivlat började synas i Demerius ögon, offentliga tal bland massa lorder var inget för honom. Visst brukade han tala på pubben men där räckte det oftast med en blick, men nu ville Lorden att han skulle tala till folk som faktiskt var där för att lyssna på honom, svetten började pärla sig i hans panna.

”Ja då var det avklarat,” säger Lorden och ger tecken till betjänten som sköter bordsklockan att ringa till sittning.

Demerius tar plats på högersida om Lorden, med Ziek intill, Foska hamnar intill Ziek med en stor högljudd man som bordssällskap. Avståndet som personen på andra sidan intill honom håller, förklaras så fort mannen börjar äta och det är tur att det finns mer mat än någon orkar äta då det mesta flyger över bord, golv och fastnar i mannens skägg.

Foska försöker flytta sig från mannen men Ziek sitter i vägen detta får Foska till att möblera om. Han tar spjärn mot Demerius stol och med all sin kraft skjuter han Ziek närmare mannen. Nöjd hoppar han upp sin stol som nu står bredvid Demerius och hugger in på maten.

Ziek som inte har några problem med att äta med någon med dåligt bordskick börjar samspråka med mannen och får reda på att han är ansvarig för all handel i staden, de kommer in på samtalsämnet att staden skulle kunna försvaras mycket bättre om militären rustade upp sin utrustning och Ziek kommer överens med handelsfursten att han ska framlägga detta under talet som skall hållas, i utbyte skall Ziek få en gammal dagbok och formelbok från tiden innan fallet.

Lorden reser sig och tar till orda, han håller ett tal om staden och dess tillväxt, när han kommer in på försvaret av staden lämnas ordet över till Demerius, som på skakande ben reser sig upp. Svetten rinner och hans blick är vild, han verkar inte reagera på armbågen som lorden ger honom för att han skall börja tala, inte föränn Ziek trampar han hårt på foten börja han stamma fram att det var trevligt… ”att uhm, ja vara här, och att så här skulle alla hjältar göra, sprit är dåligt, Tack för mig.” Med de orden avslutar han sitt tal och sjunker ner i stolen med en duns.

Små spridda applåder hörs i lokalen.

Ziek ställer sig upp för att försöka rädda situationen, det hela går bra även biten om att försvaret behöver rustas upp och att det hade gått mycket bättre om soldaterna haft nya vapen istället för de gamla. Men när han kommer in på anledningen, att fler anfall lätt då kan avstyras, så sjunker moralen. Han får medhåll från officerarna i lokalen att upprustning behövs, samtidigt som Lordens blick är helt förtvivlad.

Ziek avslutar sitt tal och lorden reser sig upp igen. ”Hur ska vi kunna tacka dessa äventyrare som gjort så mycket för våran stad, vi skulle kunna dränka dem i guld, eller låta de få saker från våran artefakt kammare. ”

”Men inget av detta skulle vara tillräckligt för att visa våran tacksamhet så i samrådan med de tolv i rådet har vi beslutat att utnämna dessa till Lorder av Pujung.”

”Staden och dess omgivning kommer att tillfalla er.”

Dom tre vännerna accepterar att bli lorder och in på silkeskuddar bärs vita mantlar med gröna emblem som sätts på äventyrarna, de får knäböja och ett svärd berör deras axlar allt enligt den uråldriga traditionen.

Efter ceremonin fortsätter festligheterna och äventyrarna blir mycket uppvaktade av olika lorder som vill ha sina problem lösta, diskutera handels avtal eller helt enkelt gifta bort sina döttrar.

Pujung, denna tjuv- och piratstad som Ziek verkar veta allt om trotts att han bara varit där i förbifarten, ett tillhåll för diverse patrask och avskum… Inte undrar på att folk som visste nåt om utnämningen tassade kring de tre innan det blev avslöjat att de skulle erbjudas dessa titlar.

En alv talar med de tre under kvällen och berättare att det finns en alvbosättning i skogarna utanför staden Pujung. Där har de har haft problem med mörkt folk från underjorden och även så skövlas skogen av människorna. De beslutar att slå följe med alven när de ger sig av till Pujung.

Demerius får under natten en uppenbarelse att om någon känner till denna ohederliga stad så är det dvärgen Strongbeard som nu väntar i sin cell på att bli hängd – kanske han kan hjälpa dem i utbyte mot sin frihet och liv?

På morgonen ger de sig av till fängelset efter att ha samtalat med lorden som nu en lord till en annan går med på att släppa dvärgen i deras förvar.

I fängelsets kalla cell berättar dvärgen att han har ett tillstånd att få handla i staden och att han kan hjälpa dem att möta tiggarkungen. Efter lite övertalade att det skulle vara en dålig ide om folksamlingen utanför fick syn på dvärgen. Så han går han med på att bli nerstoppad i äventyrarnas bag of holding som de fått under kvällens festligheter i gåva.

Så frågan är, hur länge klarar sig en dvärg utan luft… svaret kanske kommer i nästan del

Med bestämda steg och blicken fäst på fiskarparet vid stranden gick Demerius badandes i sommarsolen strålar. Den välpolerade rustningen gnistrade och kastade sitt ljus på det enkla skjul som fiskaren och hans fru stod framför, lagandes sitt nät efter morgonens fisketur.

Nätet var i dålig form, troligtvis hade det inte kunnat stå emot den strida ström av vattnet som så här års kommer ner från bergen i takt med att isen smälter och får dånet från Nentirvattenfallet att höras flera fjärdingsmil bort.

Demerius fällde upp visiret på sin hjälm. De kritiskt granskande ögonen fick paret att ta ett steg tillbaks för att sedan frysa i steget. Det gick nästan en minut innan Demerius tog till orda. ”Jag är Demerius Merkentall, äger du båten där borta?” frågade han och pekade med sin stålbeklädda hand.

Mannen som fortfarande stod som förstenad av Demerius genomträngande stålgrå ögon får en knuff av sin fru, ”Host host, Ja herrn, den är min, herrn.”

”Utmärkt, vi behöver ta oss en bit uppför floden och med din båt skall det gå. När kan vi ge oss av? Givetvis kommer du att bli kompenserad.”

”Foska, kom hit!”
Foska kom fram bakom huset tillsammans med Ziek.

”Ge mannen några guldmynt för hans tjänster.”
Foska tog fram några skinande guldmynt och skulle precis ge dem till fiskaren, då fruns hand med en imponerade fart tog mynten i luften innan de hann landa i mannens utsträcka hand.

”De tar jag”, sa hon och tittade på sin kuvade man.

”Så kan vi ge oss av nu,” säger Ziek och börjar gå mot båten.

Vikten av Demerius i helrustning fick träet i båten att knarra oroväckande. Och att sedan Foska inte kunde sitta still utan studsade runt i båten och ville vara på alla ställen samtidigt – hjälpte inte. Det var endast tack vare fiskaren Jarls kunskap och Bahumts allvakande öga som båten inte slutade som brasved. Färden började och de tog sig sakta uppströms.

En bit uppåt floden fann de rankorna där Skarpa sagt de skulle finnas. Några medförda ruttna fiskar senare var alla rankor i full fart med att slita fisk i bitar istället för äventyrarna, vilket passade alla utmärkt. De gav Jarl några snabba instruktioner om att vänta med båten på andra sidan tills de kom tillbaks. Med de orden gick hjältarna in i grottan, i sista sekund kan man säga då stryparrankorna åt lockbetet fortare än de räknat med, bara en hårsmån från Zieks som gick sist.

Hjältarna trevade sig längst med grottväggen i den mörka grottan, vadande i det midjehöga vattnet tog de sig längre in utan en aning om vad som väntade dem.

I mörkret kändes det som trä, fastmark, ett rep. ”Hum”, sade Foska som gick först vanan trogen, han tog fram en sunrod och snart badade hela grottan i ljuset från denna magiska stav.

Grottan de nu såg framför sig var en grotta naturligt formad av vatten under lång tid. Man kunde fortfarande se fukten på väggarna och här och där rann små rännilar av vatten. Stora stalagmatiter hade formats genom åren.

Träet Foska tidigare hade känt var fören på den båt som enligt informationen från Fallcrest ägdes av Strongbeard.

För övrigt var grottan helt. Hade vi blivit lurade? Var Skarpa ändå i maskopi med Dvärgen och satt de nu och drack öl på något världshus? Detta var tankar som for genom huvudet på Demerius. Just som Demerius var redo att rusa tillbaks till båten igen för att på snabbaste sätt ta sig tillbaks till Fallcrest, ropade Foska från sin plats i mitten av rummet. Ziek står och tittade upp i någon form av rökgång medans Foska hoppade runt på golvet, ”jag lovar golvet sviktar!”, sa han uppjagat.

Demerius var fortfarande i tankarna på att Skarpa just vid detta tillfälle sitter och dricker öl med dvärgen skrattande åt att de lurat en riddare, en Bahmuts förkämpe, EN DEMERIUS!!!
Men med bestämda steg gick han sen fram till platsen där Foska stod, han stampade med de järnbeklädda skorna 3 gånger på golvet med klacken och sade befallande ”öppna”.

I golvet under Demerius järnbeskodda fötter avslöjades den dolda luckan som Foska så påstridigt sagt skulle finnas där.
De öppnade försiktigt luckan, vinddraget får ljuset från en avlägsen fackla att kasta sin spöklika skugga på väggarna, i det cirkelrunda chackt som uppenbarade sig.

De håller andan med musklerna på helspänn, beredda att attackera vilka namnlösa monster som än må komma upp ur hålet,
En stund gick men allt verkade lugnt.

Ett rep firades ner och Foska tog sig vigt och snabbt ner mot bottnen. När han närmadee sig botten märker han att något inte står helt rätt till med golvet. Där man normalt kommer sätta sina fötter ligger en repstege utan någon synlig anordning att hissa upp den, och i en cirkel runt hela golvet är svarta hål placerade med en fots mellanrum.

Foska följde försiktigt hålets kant med fingrarna. Hmm Sot. Ett fräsande hördes, Foska lade örat intill, där var det igen, nu ett starkare sprakande ljud. Plötsligt slog stora eldflammor upp från hålen! Foska lyckades i sista sekund dra undan huvudet och klarade sig undan med endast ett par svedda ögonbryn.

De flesta känner till ordspråket, ”Bränd halvlängdsman skyr elden” tyvärr var Foska en av dem som inte lärt sig det. Foska såg sig runt om i rummet, en fackelupplyst korridor fanns på andra sidan circkeln. På ena väggen fanns någon form av styrsystem för fällan möjligtvis.

Ej vis av sitt tidigare misstag tar han sats och hoppar över hålen, även denna gången fylls rummet och chaktet med eld. Både Demerius och Ziek som väntar däruppe tvingades kasta sig åt sidan för att inte bli brända. Och denna gången klarade sig inte Foska lika bra från eldens lågor, som trotts sin kattlika vighet får en del brännskador.

I korridoren hörs nu vapenskrammel. Kan Foska ha annonserat deras närvaro?

Under tiden då Foska krupit runt på golvet för att undersöka hålen hade Zieks uppmärksamhet dragits till repstegen på golvet där nere. Han var nu säker, den energi han kände från stegen var av annat slag än i övriga rummet.

Han går tyst igenom inne i sitt huvudet, hur var det nu magiska formler var uppbyggda, Ziek svär tyst för sig själv. Detta får Demerius att spänna sin förmanade blick i Zieks även om han sett denna blick tusengånger så viker han instinktivt undan den och fortsätter grubbla. Det ska innehålla ett Kraftord, och en effektor, så mycket minns han från de gamla böckerna. Men det var mer. ”Ja just det så var det”, sa han. ”Ett tillkallelse ord och till sist en utlösare”.

Demerius ser frågande på Ziek som nu står koncentrerad, mumlandes. Och så med högre röst säger han:

”fjong”

Upp från golvet reser sig stegen likt en slingrande orm. Demerius och Ziek hinner inte följa hela stegens färd utan tvingas kasta sig i skydd av eldflammorna som är på väg mot dem.

Elden försvannr lika plötsligt som den kommit, och Foska tittade upp i hålet. ”Kom nu då, skynda skynda jag har stängt av den, och det verkar vara på väg folk hit!”

Demerius och Ziek tog sig ner för den magiska repstegen. Med viss tvekan tog de sig över hålen i golvet, denna gång utan att eld sprutade upp från hålen.

I korridorens fackelljus, syntes två skuggor som närmade sig. Strax innan de passerar runt hörnet kastas en skugga på väggen och man kan se att de som närmare sig är beväpnade.

Demerius ställer sig mitt ingången och väntar på att främlingarna skall komma runt hörnet. ”Halt!” sa Demerius. De båda männen som med sina knivar dragna kommer runt hörnet frös till med ett ryck av Demerius röst. De tittade lite förvirrat på varann.

”Vad håller han nu på med?” viskar försiktigt Foska till Ziek.

Innan tjuvarna hann ta till orda sade Demerius ”Vi är här för att träffa Strongbeerd vi har lite affärer att klara upp med honom.”

Männen tittade frågande på varann.

”Se så, iväg och hämta honom nu.”

Männen tvekade och viskade lite sinsemellan, men efter en stund försvann en av dem iväg tillbaks in i grottan. Kvar stod en man i luggslitna kläder, smutsig och ovårdad, flertalet tänder fattas där han stod viftande med sin kniv. ”Försök er inte på något, jag och ‘Greta’ har allt tagit hand om värre folk än er,” sa han och klappade den krokiga dolken. Sensuellt. Leendes.

Demerius, fortfarande utan vapen dragna, tog ett steg fram mot mannen. Att han rörde sig närmare gjorde att tjuven blev riktigt nervös och gjorde ett utfall mot Demerius, som med lätthet kliver undan samtidigt som riddaren drog sitt svärd. Denna plötsliga förflyttning fick mannen att tappa balansen och Demerius placerade bredsidan av sitt långsvärd i bakhuvudet på mannen som föll medvetslös ner på golvet.

Äventyrarna fortsatte in i ett stort rum runt hörnet på korridoren. Vid ena väggen stod några stolar och ett bord, på bordet stod en halvtom flaska rom, och en kortlek.

”Se på honom,” sa Demerius, ”så går det om man dricker och ägnar sig åt hazardspel, man tappar balansen, han ska tacka Bahmut att han inte även tappade huvudet.”

Foska band ihop tjuven och satte honom på stolen med flaskan i handen – så de övriga förstår att sprit förstör deras liv.

Ziek mummlade något om att fälla ihop stegen och försvann iväg till cirkelrummet igen. Foska försäkrade sig att repet på fången satt som det skulle. Eller i alla fall är det vad han sa till Demerius som står lutad mot bordet med ryggen emot fången, perfekt då riddaren inte kunde se att Foska tjuvsmakade på rommen.

Det gick några minuter. Sen, springande steg ljöd genom grottan, ekot från stegen fick det att verka som om flera hundra man var på väg…

I ett av de många stenvalven i grottan framträdde dvärgen de känner som Strongbeer. Vid hans sida stod en hornförsedd, fyrbent, muskulös, ödla med sina blåa fjäll glänsande i lycktors sken. Fem hejdukar skymtade bakom dvärgen.

Strongbeer spärrar upp ögonen när han får se vilka som kommit på besök. Med sin dova, djupa röst sa han lite nervöst ”Vad gör NI här?”

Demerius är även denna gången den som tar till orda snabbast. ”Vi är här för att hämta stöldgodset och föra er inför rätta.”

Dvärgen spärrade storögd upp ögonen – hade han verkligen hört rätt, komma till hans grotta och kräva saker!

Demerius spännde ögonen i dvärgen och fortsatte. ”Följer ni med med frivilligt utan motstånd kommer det förbättra er situation och framföras till domaren. Trots att du heter Strongbeer.”

Dvärgen såg lite tveksam ut och hans blick flackade. Som känt sedan tidigare kan Demerius blick få även den mest beslutsamma man att lägga ner bägaren. ”Inget blodspill behöver ske här,” fortsatte riddaren lugnt.

Dvärgen flackade ännu mer med blicken, kan det vara sant det han säger, vad är det egentligen säger, komma behandlas rättvist, rättvisa, HA, de där överkorrumperade mutkolvarna i rådet som bara tänker på att smörja sitt eget krås!

Dvärgen återfick sina egna tankar. ”Nä du,” sa han till Demerius, ”jag kan inte bara ge upp.”

”Då har du gjort ditt val,” sa Demerius och drog sitt svärd, ”Jag ska se till att det tar slut snabbt”.

”ATTACK” ryter Dvärgen och släppte loss ödlan som genast rusade fram övergrottans golv.

Precis som Demerius sade så är striden snart över, på bara 20 sekunder låg alla busar medvetslösa på golvet. Hjältarna hade använt sina bredsidor på vapnen eller försatt anfallarna ur stridbart skick på andra sätt.

Fångarna bands ihop och grottan undersöktes närmare. I en försänkning i mitten av grottan hittas samma saker som de tidigare sett att vagnen innehöll. Men de fann även mycket annat, som verkade komma från staden. Efter förhör erkännde dvärgen att stölderna har pågått en längre tid och att allt kommer från Fallcrest.

Båten lastades och fiskaren Jarl blir utnämnd till kapten även över denna större fraktbåten och med fiskarbåten på släp startar färden mot Fallcrest.

Att ta sig tillbaks nerför floden gick mycket fortare, med strömmen i ryggen är inte problemet att komma framåt utan det stora problemet är att stanna där man vill. Jarl som inte var van vid den större båten gör så gott han kan men tvingades att krascha in i bryggan för att undvika att förvandla båda båtarna och alla passagerare till kaffeved i Nentirs vattenfall.

Med ett brak dundrade båtarna in i bryggorna, trä och varor flyger över hela stranden. Stadens alarmklocka börjar ljuda och soldater kommer rusande med vapnen dragna i tron att staden ännu en gång är under attack. Det krävdes en del förklaringar om varför det låg fem bundna människor och dvärg i båten tillsammans med massa stöldgods. Men när hjältarna berättade vilka de var och vem dvärgen var, krävdes inte många fler frågor.

Demerius höll sitt ord till Skarpa – att även han skulle få sin del av belöningen, så en patrull avdelades för att genast föra även honom till domaren.

Demerius lovade att personligen se till att de som fått sina båtar förstörda skulle bli kompenserade för detta, så de kunde fortsätta sitt jobb.

Så slutade ännu en eftermiddag i våra hjältars vardag. Man kan alltid undra vad de skulle ta sig till nästa dag.

Fosca såg det gamla tornet cirka 30 meter från vägen, han såg även en lucka i golvet. Han öppnade luckan och sa att han kunde scouta lite i förväg, man kunde höra Zeke grymta lite om detta då han inte sett Fosca vara speciellt tyst.

Fosca smyger sakta ner och kollar, han ser 1 kobold där nere, smyger sen sakta upp igen och berättar detta. Zeke kaster ner en sunrod. De tre enas om att gå ner och utforska lite, det första dom ser är en gång som leder till ett lite större rum och mitt i rummet kan dom se en stor slimepöl.

Fosca börjar med att rusa fram och kollar runt i rummet där ser han ännu fler kobolder, han informerar dem andra som även springer fram, Zeke kastar alla möjliga konstiga spells. När de tagit 2 av dessa så sticker den ena kobolden, den kom inte vidare långt men fler kobolder upptäcktes. Fosca använder sin handcrossbow och träffar, efter en liten stund till så har dom även fallit och allt verkar vara lungt.

Där är ett galler och innanför där ser dom en spak, Fosca kan ta sig igenom enkelt med Zeke ville kolla vad där fanns i slimepölen som var ganska djup efter man kollat. Fosca tar en lite paus och kollar om kobolderna hade något att ha, han hitta en dagger som var lite bättre än vad han har sett tidigare. Zeke som hade snart letat en timme i denna slimepölen stötte nu till något med sin dragkrok, han även lyckades fiska upp detta, när det kom närmare ytan så såg man att det var benen av en människa. Huvudet ramlade av strax innan ytan och på ena fingret fanns en ring, det märktes att denna var en magisk ring.

Efter alla hade vilat sig lite så gick Fosca igenom gallret och kolla först runt hörnet där han såg en trappa, där han inte såg några kobolder, han gick sen tillbaka och drog i spaken, gallret for ner i marken med ett dån men det verkade inte vara någon som hörde detta.

När detta var klart så smög Fosca ner i nästa rum där han såg 3 kobolder till, han såg även 2 stycken rustningar, 4 sarkofager och ett altare, han går tillbaka igen och berättar vad han har sett, Zeke ville ta en titt på rustningarna och smög ned. Han lyckades utan att bli upptäckt, Fosca tänkte för sig själv, det var väldigt bra gjort för att vara så stor. Efter Zeke berättat att det var vanliga rustningar bestämmer de sig för att anfalla dessa tre kobolder.

Efter bara en liten stund så lyckas de att rensa upp dem även om en var på väg att fly och att både Zeke och Demerius hade utlöst några fällor, då utlösta Demerius en fälla till, han kalla på Fosca och fråga varför inte han hade sett denna. Fosca kollar på fällan och kommer fram till att hans tyngd inte utlöser fällan alls utan det behövs lite mer tyngd bakom det. Han försöker desarmera den men glömde använda sina verktyg så han råkar att utlösa den istället.

Efter detta tar sig han upp till altaret, skålen som står på bordet ser ut att vara fyl3d med blod, han häller försiktigt ut detta och hittar lite guld.

De beger sig ännu längre ner i grottan och kommer till ett rum med ännu en slimepöl, de hör och ser kobolderna leka med en sten som hänger rakt övanför pölen. Fosca siktar och skjuter en pil mot kobolden som håller i stenen, den träffar men kobolden klammrar stenen för livet.

Demerius springer fram och försöker skrämma iväg alla koboldena, han lyckades så bra att vi inte hann göra mycket mer, samtidigt som detta händer hör vi etthögt rytande och klösande ljud innanför porten, istället för att öppna porten så klättrar Zeke upp på avsatsen där kobolderna stog, han ser vakt draken innanför porten. Demerius klättrar även upp och springer ner till draken och höjer sitt vapen, han träffar men det verkar inte göra mycket effekt.

Fosca klättrar upp på porten och ser draken, springer runt bakom draken men fortfarande uppe på muren och skjuter en pil, vilket inte verkar göra någon större skillnad heller. Alla tre får kämpa lite extra för att få ner denna.

Efter en liten stund lyckas de få ner den och Demerius har tagit några smällar går de vidare in i kryptan. Nästa gång de kommer till smalnar av och vi kan bara gå en och en i rad. Där är en dörr, innanför hör dom hur kobolderna springer runden och skriker vilt.

Fosca försöker låsa upp dören men misslyckas första gången, då när han försökte så slutade allt ljud inne ifrån rummet att höras, han vänta en liten stund med försökte sen igen och öppnar dörren.

Demerius går först sedan Fosca och Zeke sist, Zeke kollar upp och ser den flygande draken, Demerius ser Wyrmpriesten och en dragonshield kobold. Demerius som inte är så bra på avstånds vapen överlåter draken till Fosca och Zeke och sedan springer mot de 2 kobolderna han ser, när han gör detta hörs ett dån som skulle höras även om man var utanför kryptan.

Fosca siktar på den flygande lilla draken och träffar, även denna ser ut som den skulle klara av en del. Zeke lägger en förbanelse på den och sjkuter någon skum magi igen.

Demerius som sprang fram såg nu också vart dånet kom ifrån, det var en stor stenbumling som rullar åt det hållet som de står vid. Han skriker ”Se upp!!” innan han fortsätter mot de 2 kobolderna. Han börjar slå mot Wyrmpriesten och får in ett hyfsat slag. De båda slår tillbaka och Demerius ser ut att inte må allt för bra.

Han skriker på hjälp, Fosca hör det och focuserar lite extra noga på wyrmpriesten och skjuter iväg två pilar som sänker kobolden, samtidigt så skjuter Zeke ner den flygande draken.

Sista kobolden som är uppe vid Demerius flyr mot mitten av rummet, de följer efter utan att bli träffade av bumlingen, de ser även en kobold till som använder spjut där, de fortsätter att avancera mot dem, dragonshielden går ner och sedan flyr kobolden som hade ett spjut.

Den flyr mot en mörk tunnel, Zeke som fortfarande har kvar sunroden lyser upp, det ser ut som om han gräver sig fram. Innan de har kommit fram har kobolden flytt.

Fosca kollar runder efter en lönndörr och efter ett litet tag hittar den. Han lyckas öppna den och de tre går in. I denna gång som även har blivit ännu smalare får Zeke och Demerius trycka sig fram på vissa ställe. De kommer lite längre in där de tyckar att dem ska ta en liten paus och sammla lite på kraftorna.

Efter en liten stund så går dem vidare, det börjar bli kallare ju längre in de går i den slingrande tunnlen. När dom till sist kommer fram ser dom kobolden som hade smittit från dem, han skriker ”Ta dem, Chartarax, döda dem”. De kollar in, i mitten av rummet ser de en stor bit av rummet fröset, de ser något som rör sig upp från detta, det ser ut som en svans.

Kobolden springer bort till hörnan där de såg svansen gå, de hör hur kobolden skriker till ”Arrgghhh” och hur benen kossas mellan käkarna på draken. De sen en liten bit av draken, det är en vit drake, Zeke säger ”Den ser lite ung ut” Demerius skriker ”Taktisk retret” och springer tillbaka genom den trånga gången, efter en liten stund så gör både Fosca och Zeke samma sak.

De samlar ihop alla koboldhuvuden på vägen tillbaka och tar benmasken som wyrmpriesten hade, även alla värdesaker som de hittar. De beger sig tillbaka mot staden släpandes på allt de har hittat.

Väl tillbaka vid staden utan några insidenter på vägen så går de för att ta ut sin belöning för kobold huvudena och benmasken.

De tar sig till Nimozarans hus uppe på kullen och berättar vad de har sett. De berättar om draken Chartarax och vad de har sett. Nimozaran ber dom om ytterligare ett uppdrag att gå och dräpa draken.

De tre antog detta uppdrag med men sa att de behövde vila upp sig först, de sa att de kunde ge sig av i gryningen.

Dagen därpå förstärkta av vilan och alla slag så beger de sig till Nimozarans torn.

Zeke slickade skummet av sina läppar och kisade koncentrerat mot stearinlågan framför honom. Letandes, sökandes, manande… Med ett plötsligt ryck skiftade han blicken till barflickan som fnittrade stod och talade med en grupp äventyrare ett bord bort.

Han suckade och återgick till stearinlågan, men blev genast avbruten igen. Hans efterhängsamma dryckeskamrat, som ettrigt hängt efter honom de senaste dagarna, petade Zeke i sidan. ”Du, kolla här!” sade halflingen och pekade i sitt ölglas.

Zeke låtsades inte höra utan tittade bort mot ett hörn i tavernan. Halflingen bredvid honom plirade med sina mörkgröna ögon på människan. Denna unga halfling hade spretigt halvlångt, svart hår som vittnade om att han inte tvättat det på ett tag, men hans läderrustning var välhållen. Han var liten i växten även för en halfling, men det hindrade honom inte från att ta plats. Han trummade lite på bordet med sina små fyra fingrar och Zeke lade för första gången märke till att halflingens ringfinger saknades på vänster hand.

”Men titta då!” envisades halflingen ivrigt och höll upp ölstopet mot Zeke, ”min sejdel är tom! Igen!” fortsatte han gigglandes.

Det tar aldrig slut det här. Denna halflingen blir bara värre och värre. Och värre. Kanske man skulle ta och göra hans lidande kort? Eller ta hans andra ringfinger? funderade Zeke uppgivit och gav halflingen en mörk blick med sina brun-oranga ögon. Halflingen skruvade på sig lite obekvämt och lät mungiporna falla. Snabbt hoppade han sen av stolen och navigerade fram till baren.

Zeke kliade sig lite på kinden, svart skäggstubb sedan flera dagar tillbaka. Han suckade när han insåg att han nog snart var tvungen att raka sig. Plötsligt ryckte Zeke till med vänsterarmen så han nästan välte ut ölsejdeln framför honom. Någon vid bordet bredvid flyttade sig förskräckt ett steg bort.

Obemärkt fortsatte Zeke att köra fingrarna genom sitt korpsvarta korta hår och stannade i nacken för att klia sig. Hans magra, ja nästan utmärglade, seniga kropp var lite stel efter att ha varit hela dagen på Nentir Inn. Han hudfärg vittnade om att han inte var den som begav sig ut i solen särskilt ofta, men måhända var inte tavernor de ställen han brukade spendera sin tid i. Zeke verkade mer vara någon som har näsan djupt nere i böcker.

Hans kläder var slitna och skitiga. Svarta och grå klädesplagg om vartannat. Man kunde skymta en läderrustning under alla lager av kläder. Inga synliga vapen. Ingen mantel. Riktigt välanvända och slitna kängor. En hörntand saknades såg man när han talade. Sånt var det generella intrycket att ingen mer än den efterhängsamma halflingen hade vågat sätta sig bredvid honom. Fortfarande inte riktigt förstått varför han envisas med att hänga efter mig. Vad vill denna konstiga varelse egentligen?

Zeke sträckte på sig lite och suckade. Det känns som om det snart blir dags att röra på sig lite mer än vanligt… Men det kanske är på tiden, funderade Zeke men fick sen något konstigt i blicken. Kanske lika bra att biblioteket brann ner. Lika bra att jag lämnade det stället. Zeke suckade igen och började stirra in i ljuset framför honom på bordet. Jag är ju trots allt 32, så det är väl dax att sätta all min kunskap till lite mer nytta.

Eller nej förresten, nu ska jag inte ljuga för mig själv, än mindre upprepa mina kollegors tjat. Det är snarare så att det väl är dax att börja samla kunskap utanför ett biblioteks säkra väggar. Inte för att alla var särskilt säkra bakom dom väggarna inte, nej det var dom sannerligen inte…

Zeke ryckte till igen med en skarp inandning, men denna gång bara lite med huvudet som drog åt ena sidan. Han ignorerade att en del folk sneglade åt hans håll till. Fan att jag inte lärt mig kontrollera detta än, tänkte Zeke och bestämde sig för att stirra stint på den som kollat åt hans håll.

Halflingen skuttade leendes tillbaka med två öl. ”Jag köpte en till till dig med, min vän!” Zeke blundade och tog ett djupt andetag. Denna ettriga halfling. När ska han lämna mig ifred? Jag har inte tid med att… nej, nej, justdet, jag måste göra detta. Måste utsätta mig för nåt nytt. Måste ut i denna hemska värld och träffa alla dessa hemska… vänner.

”Vad var det du hette nu igen?” frågade Zeke med en hint av ointresse i rösten.

”Fosca,” svarade den lilla killen och tog en stor klunk öl och försökte dölja att han kände sig lite sårad av att mannen han umgåtts med i tre dagar inte lyckats minnas hans enkla namn. Zeke såg dock känslorna i halflingens ögon och log lite för sig själv. Hmm, detta skulle jag visserligen kunna roa mig med hela dagen. De fortsatte att dricka i tystnad.

Det kom efter en stund fram en stor man, otvivelaktigt en paladin, till deras bord. ”Ledigt här?”

Zeke nickade sakta med ögonen fästa på nykomlingen. Han slog sig ner bredvid, tog av sig handskarna och viftade efter en barflicka. ”Demerius Merkenthal,” presenterade han sig kort som. De andra berättade kort sina namn, avvaktandes. Zeke ryckte ofrivilligt till med huvudet igen men Demerius verkade mest fascinerad över den ovårdades beteende.

Paladinen var riktigt stor och reslig och bakom den blanka, välhållna rustningen anade man ordentliga starka muskler. Han såg ut att vara omkring de trettio. Rödblont, krylligt hår ner till axlarna och vältrimmat, kort skägg ansat i den klassiska riddarstilen. Den stora sköldens märke vittnade om att han följde Bahamuts väg. Hans stålgrå ögon tittade anklagande på halflingen när denne tog en stor klunk öl till. Mannen skakade på suckande huvudet åt Fosca och började på sitt tal om andens fördärv och ölets vansinne.

Detta tal hade hörts förr här inne på Nentir Inn. Mannen hade nämligen flera dagar i streck flyttat sig från bord till bord – alltid med samma budskap: drick inte, det fördärvar själen. Och nu var det detta bords tur.

Barflickan som den rödhårige hade viftat på kom till bordet i sällskap med ägaren av Nentir Inn.

Halvalven harklade sig. ”Min herre, om jag får störa en stund,” han log lite ansträngt. ”Jag är Erandil och ägare till detta ställe… Och om jag får be, så har jag en sak jag måste ta upp med dig,” halvalven såg lugn och bestämd ut när han artigt förklarade. ”Du har nu varit här i flera dagar och, ja… hur ska jag kunna uttrycka detta – stört våra kunder med dina läror.”

”Stört?” Paladinen höjde på ögonbrynet och fick något bestämt i blicken. ”Jag gör bara min plikt!”

”Ja, er plikt går inte helt ihop med vad vi sysslar med här. Detta är ett dryckeshus som -”

”Och alkohol fördärvar själen och leder till mörkrets ondska!” avbröt paladinen bryskt.

Erandil såg förnärmad ut av avbrottet och fortsatte. ”- där folk kommer för att dricka. De väljer att dricka här för att vi har den bästa servicen, bästa maten och perfekta drickan. Jag driver ett respektabelt Inn och om du ska fortsätta med att predika här så blir jag tvungen att slänga ut dig!”

Demerius tog beskedet med lugn. ”Visst, självfallet ska jag upphöra med att försöka rädda dessa förtappade själar, om det stör dig och din inkomst så pass.”

Erandil nickade leende, valde att inte lyssna på paladinens lite sarkastiska tonfall, önskade en god kväll och vände sig om och gick bortåt.

”Tre fruktdrycker, tack” sa paladinen till barflickan som syndade iväg. När Demerius tittade bort passade halflingen på att svepa sitt ölstop. Zeke njöt demonstrativt sin öl när paladinen såg på. ”Du blir fördärvad,” undslapp paladinens läppar. Hahahahahahahahaaa. Ha. Ha.

”Mm, jag tror inte denna ölen varken ger till eller från på den punkten,” svarade Zeke och drack upp det sista lagom till när de tre fruktdrickorna anlände. Kvällen fortsatte med att fler fruktdrickor beställdes in och de tre bekantade sig med varandra. Och Fosca envisades med att försöka blanda ut drickan med lite öl så att det smakade bättre.

Efter någon timme med folk som kom och gick, och allt fler vågade dricka nu när paladinen stannade vid ett och samma bord, så var stämningen hög på tavernan. Zeke lade då märke till att den högste Septarken Nimozaran den Gröne anlände. Väldigt välklädd, väldigt högrest och betedde sig som en väldigt viktig person. Åh nej, inte han. Vad gör den stroppen här? Den välklädde verkade spana runt i rummet, fastande en stund vid de tres bord men ryggade lite av åsynen, kanske främst av Zeke, och bestämde sig för att gå till en äventyrargrupp en bit bort. Mmm, bra kom inte hit. Zeke följde Septarken noga med blicken.

Nimozaran diskuterade en stund med äventyrarna men verkade bli förnärmad och skrek nåt som dränktes i sorlet och stolpade därifrån. Han spanade än en gång genom rummet efter någon lämplig grupp. Till slut gick han mot bordet där Zeke fortfarande satt och öppet följde honom med blicken, avbrutit då och då av de ofrivilliga ryckningarna. Välkommen hit då…

”God kväll, jag är högste Septarken,” presenterade han sig högtravande som. Jasså, orkar inte rabbla alla dina titlar och fullständiga namn? Vad kan du ha på hjärtat? ”Är ni lediga?”

Gruppen tittar lite undrande på varandra. ”Jo, det är vi nog” svarar Zeke och släpper inte Septarken med blicken. Nimozaran ser lite illa berörd ut av det men sätter sig bestämt ner på en stol.

Demerius och Fosca presenterade sig och när Zeke sade sitt namn på sitt speciellt djupa tonfall så blev Nimozaran märkbart smårädd. Skärpning, visa inte alltför tydligt hur du känner för denna Septark. Zeke fnös obemärkt.

”Jag har ett uppdrag till er, om ni är intresserade,” började Septarken. ”Som ni säkert vet så har vägarna utanför staden fyllts med diverse ohyra på sistone.” Han gjorde en konstpaus och man anade av hans blick att han menade att Nentir Inn också fyllts med diverse ohyra. ”Och det är dåligt för min verksamhet. Många försändelser blir förlorade och jag blir försenad i mitt arbete.” Stackars liten då.

”Och folket i staden blir lidande av att vägarna är osäkra, det är inte bra att många oskyldiga kommer till skada” inflikade Demerius. Septarken verkade inte bry sig om paladinens uttalande utan fortsatte att beklaga sig över hur mycket han får lida och att just hans varor var viktigare än alla andras. ”Jag misstänker starkt att oroligheterna kommer från Koboldhallarna. Där har varit lugnt länge, men där finns tecken på en viss aktivitet numera.”

”Nå, vad säger ni? Vill ni göra den store Septarken en tjänst? Jag betalar bra! 100 guld och ni får självfallet behålla allt ni hittar där borta.”

Äventyrargruppen var inte helt övertygad. Septarken märkte deras tvekan och ursäktade sig en stund. Han kilade bort mot en dvärg som satt lite avsides. De växlade några ord och sen återvände han. ”Jag kan erbjuda er en bonus på 200 guld om ni återvänder med drakskinnet som min vän rustningssmeden blivit av med.”

Uppdraget accepterades och Septarken såg förnöjd ut. ”Perfekt! Då tar ni reda på den bakomliggande orsaken till den senaste tidens oroligheter och hämtar tillbaka drakskinnet.” Nimozaran den Gröne log. ”Då ses vi prick klockan 7 hos mig i morgon bitti, så transporterar jag er till rätt plats!” Han önskade dom god natt och gick därifrån.

Fosca skakade på axlarna, tittade på sina nyvunna vänner och sken upp. ”Då är det vi som ska äventyra ihop?”

-

Tidigt nästa morgon efter en god natts sömn möttes de nere i matsalen för en gemensam frukost. Paladinen var precis klar med sin morgonbön och hade ett leende på läpparna och berättade livligt om vad som hände på stadsrundan han tog igårkväll för att se så allt gick lugnt till.

Fosca var även han pigg och glad och formligen studsade omkring i rummet innan han satte sig ner för att säga sin beställning till servitrisen som dykt upp.

Zeke var inte lika pigg och såg inte ut att vara på ett glatt humör och det blev inte bättre när han fick höra priset för frukosten. De andra tittade lite undrande på honom, men han avstod från att köpa frukost och dricka. Så mycket? HUTLÖSA priser i denna stad.

De andra intog en stadig frukost medans Zeke satt lite snett på stolen och väntade på att gruppen vid bordet bredvid skulle bli klara. De reste sig och gick ut ur lokalen och då var Zeke snabbt framme att norpa åt sig deras rester. Några gamla skalkar bröd, en halväten frukt och ett halvt glas vatten dög gott till Zeke.

Stärkta av frukosten begav de sig ut från Nentir Inn. Anslagstavlan på väggen mitt emot drog till sig Foscas intresse -enligt stats- dekret så var det skottpengar på kobolder, 10 guld per huvud. Och 100 guld för en kobold-benmask. Fosca rev ner pappret från anslagstavlan och de tre begav sig bort mot Septarkens torn.

Det var en bra bit att promenera bort till magikerns torn, som ligger lite avsides. Vägen går ner för klippan och sen upp igen för den stora klippa som tornet byggts på. Himlen var klarblå och solen såg ut till att få skina hela dagen för bara små lätta moln skjutsades omkring av vinden.

Septarkens torn var ett väldigt högt sjusidigt torn gjort i någon slags ljusgrön sten. ”I tiden före Bloodspear Krigen, var detta sätet för Fallcrest’s magikergille,” började Zeke berätta under tiden de tog sig fram på den något mödosamma vägen.

”Det var väl ett dussintal wizards och andra magiker här på den tiden. De fixade med defensiva enchantments för att skydda tornet från de anfallande orcerna, men dessvärre dog de flesta magikerna under stridigheterna. Och vissa av den mer gula sorten flydde till andra länder.”

”Som ni kanske räknat ut så äger gubben vi träffade igår, detta torn. Nimozaran den gröne sägs ha varit apprentice till en av de magikerna som försvarade tornet under Bloodspear kriget. Magikergillet finns fortfarande, men mig veterligen så är det bara Nimozaran som är medlem, eventuellt att han har en medlem som det ryktats om… för hans avgifter för att gå med i gillet är något överdrivna, därav det låga medlemsantalet,” Zeke gjorde en kort paus och tittade upp mot det gröna tornet som fortfarande verkade långt bort. ”Men frågar ni mig så tror jag det är Septarken som person som får folk att inte gå med i gillet…”

”Koboldhallarna har även de en intressant historia. Det var nån mindre Lord som kom hit för länge sedan som byggde slottet. Men även det stället förstördes under Bloodspear Kriget. Så stället har varit övergivit i nästan ett århundrade och skogen har återtagit slottets marker.”

”Det kallar Koboldhallarna nu eftersom det som namnet antyder, är ett tillhåll för kobolder. Vad slottet kallades förr har gått förlorat. De är fördelade i många olika klaner, som så att säga samsas om området. De ligger ständigt i luven med varandra och kan inte hålla sams eller vanligen organisera sig.”

”På senare tid har det dock sett ut som om de faktiskt organiserat sig. Skallkrossarklanen verkar vara den styrande, men inte ens dom skulle kunna organisera så aggressiva och välplanerade attacker som skett på sistone. Därför misstänker Septarken, som han framförde igår, att någon ligger bakom deras nyvunna självsäkerhet.”

”Frågan är väl då vem, eller vad, som lyckats få kontroll över dessa kobolder. Det ska bli intressant att försöka ta reda på… Och Lorden över staden verkar även han vara intresserad av att få slut på dessa kobold-attacker. Se bara på pappret du tog, Fosca. Han har utfäst en belöning för att rensa ut Koboldhallarna – 10 guld per koboldhuvud och 100 guld om det kommer fram bevis för att det verkligen rensats där borta, vilket benmasken kommer vara bevis på, eftersom det ju är välkänt att kobold-ledare brukar ha sådana.”

Till slut anlände de tre nyfunna vännerna vid Septarkens blekt gröna torn. Demerius gick fram bultade på dörren. Efter en stund öppnades dörren lite försiktigt. En halfling på insidan synade de tre. ”Mmm, välkomna, Septarken väntar er.” Halflingen såg relativt gammal ut och hade ett lätt hunsat uttryck i ögonen. Lite stilen av en något krokryggad tjänare.

Halflingen ledde gruppen upp för trapporna, alla fem våningar till toppen. Under färden kunde man se att tornet för övrigt var helt folktomt. Våningarna innehöll allt från bibliotek och studierum till laboratorier.

När de kom upp till översta våningen stod Nimozaran där och välkomnade dem. Han reste sig från sitt skrivbord, belamrat med böcker och rullar. ”Ah, äntligen. God morgon, äventyrare. Jag hoppas denna dagen ska bli en bra dag!”

Halflingen ursäktade sig och gick ut ur rummet. Nimozaran viftade med handen och den enorma teleportcirkeln mitt i rummet lös upp. Gamla arkaiska tecken cirklade runt. ”Nå, seså, det är bara att ge er av. Ingen tid att spilla!”

Något chockade av Nimozarans teleportcirkel och hans iver att få iväg gruppen, så gick de helt sonika in i de lysande vita arkaiska tecknen. Ett vitt sken och plötsligt stod de tre vid en vägkant utanför staden. På ena sidan vägen fanns ett vetefält och på andra sidan tornade träden upp sig bland ruinerna. De hade anlänt till Koboldhallarna!