Ljudet ekar mot bergväggen när björnen ryter. Naivara vänder sig om och rablar något, björnen går ner på alla fyra benen igen och gäspar. Xavier rusar snabbt mot björner och puttar omkull den. Björnen försöker slå lite tillbaka men sedan somnar på fläcken medans Bronweg, Rieta och Xavier står runt den och slaktar.

Det tar inte lång tid innan björnen ligger som livlös, det slutar inte där heller. Rieta känner sig hungrig och skär loss en stor bit kött från ryggen på den. Bronweg funderar på att skinna den för att sen kunna sälja skinnet, han höjer Ylva högt upp och börjar med att försöka skinna besten. Efter dryga 20 minuter så är han klar och gör Xavier sällskap vid elden. Han hade fått loss två bitar med björnskinn, eftersom det inte såg ut som han kunde sälja dom bitarna så gjorde han det bästa av det och stoppade in dom innanför rustningen vid axlarna, det såg ut som han nästan hade badat i blodet från björnen.

Under tiden som Bronweg skinnar björnen och hotet var borta gick Talron och Naivara tillbaka till att vila under natten. Morgonen gryr och Rieta har förberätt björnkött till alla som ville ha.

Efter frukost så beger vi oss vidare, Naivara tog täten denna gången, hon följde vägen för det måste varit den vägen dom hade tagit. Rieta kollar runder och lite efter spår och om vi är på rätt väg. Efter ungefär tre timmar när klippväggarna börjar resa sig på båda sidor av vägen se hon blodspår på ena siden. Hon börjar undersöka och ser att det går upp på kanten, klättrar upp på ena sidan och kollar runder. När hon kommit upp kollar hon runder lite efter några spår men ser förtäckta gropar. Hon går försiktigt upp till en av dom och kollar ner, det hon ser är jättelika ägg. Uppe på den högre klippavsatsen ser hon två mörka figurer försvinna ur synhåll, ser även två lite längre bort på vägen bakom en stor sten.

Spåren leder ner till vägen igen och vi tar oss sakta framåt, innan vi kommit fram till stenen så beslutar vi oss för att runt den genom att klättra upp. Vi klättrar upp och Rieta leder vägen, enligt henne finns groparna lite överallt. Just som när vi ska gå förbi som närmast till stenen så upptäcker dom oss och anfaller, det är stora insekter. Från sidan kommer ett par mindre insekter men ser väldigt otrevliga ut.

Dom två stora börjar skuta gift spikar mot oss, dom tre små är väldigt ättriga och går fullt in med att ta smakprover på oss. Bronweg tar yxan och sätter den i en av dom små, Xavier anfaller en av dom stora och håller han, Rieta utmanar en av dom små och Talron och Naivara tar den sista av dom små. Efter en stund med många skador och mirakel så tar vi ner den sista av dom små, dom stora var ett lite större problem.

Gift pilarna fortsätter och flyga medans dom springer runt, ner faller en efter Bronweg blev trött på att den rörde på sig, Ylva hjälpte till och hög av huvudet på den. Nu var det bara en kvar, Naivara går till anfall och den sista åker ner.

Bort mot stenen där dom två stora insekterna hade stått ser vi nu en halväten Hobgoblin, Naivara vår eladin rogue är inte snabb nog att plocka alla saker på denna varelse, hon hittar en karta i byxlinningen, vad som fanns kvar av den, där var även ett par sidoväskor med lite olika små saker så som bennål och tråd, en fiskekrok och lite annat bra att ha.

Naivara kollar närmara på kartan och det är en dålig karta men det ser ut som om den undviker farorna så man kan på så sätt komma fram snabbare. På kartan stog där också Rivenroar vid slutpunkten på den. Färden bär av med kartan som guide denna gången, den slingrar sig fram genom allt möjligt men där syns inte till några djur eller insekter som är hungriga.

Solen står snart högst upp på himlen, det är lite snålvindar och torrt väder. Enligt kartan börjar vi närma oss, det har gått närmare fyra timmar efter vi började följa kartan. Till slut så ser vi ett gammlat något förfallet slott, det är inslutet med berg med bara en öppning med mur. Det ligger uppe i bergen, när vi kollar på det känns det som en mörk och svart aura runt slottet. Vid porten syns det 2 hobgoblins som ser ut som dom ska stå vakt men dom är upptagna med annat. Växtligheten har tagit över det mesta av slottet, och även murer som stänger inne det. Bergen runt slottet reser sig upp mot 30-35 meter över och den ända vägen in är porten.

Efter branden.

Pantachy heter värdshuset som vi bor i. De har bekväma sängar och en god frukost. Vad mer kan man begära.

I dag vaknade jag upp nöjd med mig själv. Vi har gjort något bra. Bränderna är släkta och de skadade har blivit omskötta.

Det är tur att Talron fanns där för att lindar folkets lidande. Han verkar veta vad han gör. Brutna ben, bränskador och skador från striden. Alla som behövde hjälp fick det.

De trodde att denna byn skulle vara lätt att ta över men de hade inte räknat med att det skulle finnas ett gäng hjältar. Det måste ha varit en överraskning de sent glömmeroch förhoppningsvis kommer de aldrig tillbaka.

Jag måste tillkänna ge att Xaviors hältemod. Han offrade sig för den goda saken. Mycket imponerand.

Han sprängde den vagnen med varelsen när det såg hopplöst ut. Utan att en tanke på sitt eget liv. Det var tur att vi hittade resterna av honom och att det fanns ett tempel i Avandras ära.

Avandra är den rätta guden att skänkte honom en ny chans i livet att använda till att bekämpa förtryck och deras frukansvärda anhängare. Ju fler vi är i kampen ju bättre är det.

Ialla fall så behöver han helt klart en ny rustning. Han kom in på värdshuset när vi åt frukost. Endast i klädd ett höftskynke. Om det var uppmäksamhet han ville ha så fick han det i alla fall. Det inte var dag det kommer in en halvnaken karl bara så där mitt i frukosten.

Vår frukost blev avbruten av en halvalv som kom och satt sig vid vårt bord. Han hette Eoffram och var en rådsman i staden.

Han förklarade att sju människor och sju artifarker hade försvunnit. Mitt i stridigheterna hade de kidnappat dem och gjort inbrott i slottets kassavalv och stulit sakerna. Och det få ledtrådarna de hade var en hobgoblin som inte ville prata och en massa bybor som sett vilket håll de begett sig.

Efter lite förhandling om vad belöningen var. Kom vi fram till att vi skulle försöka hitta folket och sakerna. Det enda jag inte rikigt förstod var hans kärlek till sakerna. Han tycket det var lika viktigt att hitta grejorna som människorna. Förstår han inte att det bara är materiella ting som säker går att ersätta och om inte så är de inte viktigare än folket.

Vi gick till fången och försökte få fram någon information. Jag kom ganska snabbt på att det inte var någon större ide att prata med varelsen. Han skulle säker bara ge falsk information i alla fall och vårt bästa ledtråd nog i alla fall var bobyna. Men Xavior hade bestämt sig för att prata igäl honom för han slutade inte prata och man kunde se hur varelsen vred sig i smärta med han försökte få vakten att tysta honom.

När han tillslut tröttnade och bestämde sig för att gå och hämta ut rustningen som vi skulle få med de 200 gulden i belöning tog Bronweg över med Ylva men det gick inte. Vaktena hade något emot att Ylva förhörde. Jag som aldrig varit med vid ett förhör antog att så går det säkert till men inte vakterna.

Vi gick in mot staden och möte upp Xavior som nu hade fått sin rustning. Vi frågade runt var folket kan ha sett och fick en bild framför oss vart de kan ha blivit bortförda.

Vi gick under tystnad till porten och när vi väl var där började jag leta efter spår efter vårt villebråd. Nu är det ju så att orättvisor har svårt att gömma sina språr för mig och det gick väldigt lätt att hitta dem.

Tur var det att vi hade Talron med för han varnade oss var vi inte skulle gå och gav oss små uppmuntande ord på vägen.

Nu har vi i alla fall kommit en bit på vägen. Problemet blev när vi kom till berget att vinden var full av grus och damm. Vi var tvungan att söka skydd i denna grotta som jag nu sitter och skriver i.

Talron sover redan han var helt slut efter vår march. Nu ska jag äta och lägga mig att vila medan Xavior sitter eld vakt. En björn……A

Eld rasar, husen brinner. Jag är mitt i det. Lågorna slickar min hud. Svettpärlor trillar. Jag tar eld. Flammor i mitt hår. Huset brinner, men skriker inte. Försent att rädda, försent att släcka. Dess död är tveklös. Den förgås av eldens slitande käftar.

Ett mer avlängset rop hörs. Det känns bekant. Nyligen bekant. Som den där underliga människan med militäriska manéer. Tyckte att jag skymtade ett par lite för vassa hörntänder när han talade. Men nu ropar han! Skriker något!

Jag släpper vattenspannen och rusar förbi raden av människor som tröstlöst langar in vatten i tavernan Hjorthornet & Tisteln. Jag skymtar… Xavier? Heter han det? där borta i brandröken, nära stallet. Han är under attack!

”Bronweg! Det är en som behöver hjälp här! Kom!” ropar jag till den store, muskulöse människan som lastar in hinkar i tavernan. Han släpper genast hinken och sliter fram sin stora tvåhandsyxa från ryggen mummlandes ”nu du Ylva, ska du få blod igen…”

Jag springer i förväg, nervöst kollandes över axlen. Gillar inte hans ögon, den där Bronweg. Det är nåt demoniskt över honom. Något otryggt och farligt.

Den gröna, vandrande alven och helaren Talron är redan framme vid oroligheterna, men håller sig i bakgrunden eftersom en gigantisk ogre som drar en stor vagn närmar sig. Den kastar en stor beckbomb som exploderar precis bredvid mig men som tur är jag snabb på att undvika elden. Värre går det för skogshuggaren. Men min tur vänder snart när de onda från ogre-vagnen sätter en pil genom mig. Allt blir svart och jag känner att värmen försvinner, men se där! Nu ser jag ju Talron igen. Åh, han har så vackra ögon… och så lena fingrar.

Den stora hobgoblinen manar fram sina undersåtar mot oss. Och striden tar fart när Xavier, Naivara, Talron och Bronweg slår sig samman mot fienden. När det ser som mörkast ut rusar den till hjärtat ljusa tieflingen Rieta fram och in i striden. Hon gör gott ifrån sig, men blir dödligt sårad. Men Talron är flink med sina konster.

Till slut har vi nedgjort merparten av fienden. Ledaren inser att slaget är förlorat och han tar till flykt; långt springer han, tänkandes endast på morgondagen han önskar uppleva. Den flyende ogren med vagnen sätter efter men jagas av Xavier, den modiga soldaten.

Xavier hoppar smidigt upp på den och advancerar framåt. Heroiskt, manligt och utan en tvekan i blicken tar han upp och tänder en av beckbomberna. Han kastar bestämt ner den i vagnen som genast exploderar och antänder de andra beckbomberna! Svampmolnet letar sig högt upp mot himlen och hela vagnen, ogren och all mark långt runtomrking fullkommligt sväljs av ett intensivt eldhav. Jag tyckte att det lät som en stor katt som vrålade precis när det exploderade. Men det blir riktigt tyst i flera sekunder och sen hörs bara rytandet från elden som diskimineringslöst satt fyr på all omgivning.

Strax därefter faller hobgoblin-ledaren Grigbad den Store och får aldrig uppleva sin morgondag.

Hjälten Xavier offrade sig för att rädda staden och det firas i alla fall av de som bevittnade händelsen. Både jag och alven tycker dock att det vore ett enormt slöseri på en duglig människa att bara låta honom förkolnas, så vi rusar honom till ett vänligt sinnat tempel. Efter att ha berättat den nu tragiskt dödes stordåd går de generöst med på att skänka honom livet åter, om vi lovar att hjälpa till inatt i staden med att släcka bränder och hjälpa invånarna.

Snart gryr en ny morgon och kastar sitt bleka ljus över denna svårt sargade stad. Jag känner mig säker på att min tid här i denna världen blir riktigt spännande!