Björnens vrålande väckte alla sovande och fick dem snabbt på fötter. Striden blev intensiv men utgången var given när magikern fick björnen att somna mitt i anfallet. Det som sedan följde kan bara beskrivas som ett råköttande, där alla runt den sovande nallen högg och slog febrilt för att avliva motståndaren innan den vaknade från sin magiska slummer. Det lyckades och det mörka blodet rann i strida stömmar och gjorde klippan hal. Bronweg gick lös på björnkroppen med sin kära yxa ‘Ylva’ i ett försök att flå det fina skinnet av den, men det var bara att konstatera att det var svårare än det såg ut. De övriga kunde inte se på medan den våldsamma slakten pågick och när väl Rieta skurit ut ett gott stycke björnrygg att sakta grilla över lägerelden så lämnade de skogshuggaren ensam. Med utfört värv kom Bronweg stolt tillbaka med två ynkliga stycken slafsigt björnskinn som han lade som axelskydd under sin rustning. Det blev inte någon herremantel denna gången.

När de väl satt fart efter sin nattvila lät de den ambitiösa Naivara leda gruppen i sökandet efter goblinerna. Hon var inte vidare duktig på sitt uppdrag och gruppen hamnade snart i en vild strid med en flock kruthik. De benhårda och vilda insekterna är en fara i sig men då man betänker att striden pågick rakt över deras hålor under marken och att det har stor fara för att helt enkelt trampa igenom den tunna jordskorpan om man tog ett felaktig steg så fick äventyrarna hålla tungan rätt i mun. Detta lyckades de med och när väl stirden var över så fann de att insekterna varit mer lyckosamma mot en hobgoblin nyligen. Då de sökte igenom dess kvarlevor fann de en blodig karta som ganska exakt styrde dem på rätt väg mot deras destination. Av alla ledtrådar de kunde dra av både karta och den olyckliges utrustning drog de slutledningen att denna ‘Sinruth’ höll som bäst på att rekrytera fler till sin blivande armé – och med tanke på hur illa det höll på att gå för Brindol förra gången goblinarmén kallad Den Röda Handen samlades till anfall så skulle det absolut vara på sin plats att tidigt kväsa hotet från uppstickaren.

De anlände till det avsides belägna slottet Rivenroar. På avstånd i skydda av träd, lianer och klippor kunde de de den förfallna byggnaden titta fram under slingeväxternas täta bladverk. Naturen hade gjort sitt bästa för att krama sönder den inkräktande byggnaden och nått viss framgång med tjocka rötter som sprängt sig genom muren runt slottsgården och slingerväxter som kravlat sig upp längs väggarna, in genom fönstren och rakt genom taket. Medan de överblickade situationen drog sig någon till minnes att platsen hade en historia, om adelsfamiljer som använt slottet som en sorts tillflyktsort, om någon skandal nu bortglömd, ett familjenamn – Von Jallach – vars heraldiska märke var utmejslat i en stensköld som prydde stenbågen ovanför slottsgrindarna. Det fanns ytterligare två familjesköldar på valvbågen men historikern i gruppen kunde inte dra sig till minnes vad dessas familjenamn var.

Istället för att rusa huvudlöst mot de två hobgoblinerna som just nu stod och vaktade porten, eller rättare sagt skulle vakta porten men stod och slappt snackade med varandra istället. , bestämde gruppen sig för att konferera lite om hur de bäst närmade sig problemet framför dem. Sakta vajande i den svaga brisen hängde en flagga som avbildade en variant av den förhatliga Röda Handens tecken – en smärtsam påminnelse om alla de förluster som skedde i det förgångna, och alla de som skulle kunna ske om denna nya ledare tilläts samla en ny armé.

Fem främlingar möts på ett värdshus, Hjorthornet & Tisteln, i Elsirdalens största stad Brindol.

Bäst som de satt och bekantade sig med varandra och njöt av ett gott stop öl sparkades dörren till tavernan in av ett gäng våldsamma hobgoblins som vrålade ”För Sinruth! – För Handen!” och började meja ner gästerna med sina svärd. Det var dock inte bara hobgoblins som vällde in i lokalen utan även två mindre, nästan svarta som om de vore dolda av skuggorna själva, goblins som bar med sig våldsamt brinnande bitumen facklor. De lobbade facklorna mot baren vars volatila vätskor prompt antändes och snart var tavernan ett brinnande inferno fullt av döda och döende. De fem främlingarna slogs för livet och stod till sist som segrare, även om det fanns någon blande dem som inte såg det på det viset, med tanke på alla oskyldiga liv som spillts i räden.

Hobgoblin

Deras seger fick inte firas ännu, ty det fanns fortfarande faror att hantera. Flera byggnader längs gatan stod i brand, det var småstrider i varje korsning, stadsvakterna med sin knapphänta utbildning slogs för liv och stad medan husen runt dem förtärdes i lågor. Snart uppenbarade det sig att dessa svärdsviftande hobgoblins bara var början av deras problem. En jättelik vild orge kom dragandes på en stor kärra full av tunnor som fyllts med beck. Ogren lobbade antända beckbomber på både folk och byggnader och ställde till med otrolig skada. Som om detta inte var nog så drog en av de fem på sig uppmärksamheten från en av hobgoblinernas erfarna ledare, Grigbad den Store och hans anhang.

Med striden uppdelad på två flanker såg det ut att gå riktigt illa för både de fem främlingarna och stadens innevånare. Det var bara med hjälp av guden Avandras helande kraft kanaliserad genom alven Talron, som var en av de fem främligarna, som de lyckades nedkämpa både ogre och Grigbad. Det skedde inte utan offer, ty soldaten Xavier – en av de fem – förgicks i flammorna från exploderande beckbomber.

När fienderna var nedkämpade och Talron sett över både de nyfunna stridskamraternas sår och försökt hjälpa Brindols innevånare, bars den svårt sargade Xaviers kropp till ett tempel där prästen efter att ha hört om Xaviers stordåd höll med om att världen skulle vara en bättre plats om Xavier vandrade på den. De lämnade Xavier i templets vård för att försöka förmås att återvända från de dödas rike, och anslöt sig till Brindols vaktsstyrka och modiga innevånare för att försöka släcka eldarna som härjade i flera kvarter – något de lyckades med bra.

Efter det att Xavier återvänt till livet och återförenats med de andra fyra, vars namn var Bronweg, Naivara, Talron och Rieta fick han reda på, kontaktades de personligen av en rådsmedlem med namnet Eoffram Troyas som förklarade för dem den egentliga anledningen till attackerna under gårdagskvällen. Sju stycken innevånare hade kidnappats och reliker från kriget med Den Röda Handen hade stulits från Den Stora Ärans Hall. När Eoffram talade om Den Röda Handen fick han något hatiskt i ögon och röst, så de antog att han hade personliga erfarenheter från striderna tio år tidigare då goblinarmen besegrades i Slaget vid Brindol. Efter en sorts förhandling där Eoffram försökte utröna om dessa fem verkligen var de han sökte, koms det överens om att de fem skulle göra ett försök att återbörda de sju kidnappade medborgarna (Major Quest) samt återbörda de sju relikerna från kriget (Minor Quest). För detta skulle de få 200 guldmynt i belöning, samt att staden Brindol skulle förse dem med vad de kunde tänkas behöva i form av utrustning och förplägnad för färden. Eoffram gav dem en kort beskrivning av medborgarna och en lista över de föremål som saknades.

Personer

Jalissa – en eladrinsk tempeltjänarinna i Ioun’s tjänst.
Sertanian – en gammal slottsguvernör, ansvarig för Den Stora Ärans Hall
Thurann – vaktkaptenen Kartenix’ 8-årige son
Mirtala – en kokerska
Zerriksa – en 70+ årig gammal dam med rykte om sig att vara en häxa
Adronsius – en dvärg med alkemi som yrke
Kartenix – Vaktkapten

Kartenix - Vaktkaptenen

Reliker

En ornamenterad, förgylld och drakprydd hjälm
Ett ceremoniellt långsvärd av platina
Ett set med tre träsköldar prydda med Röda Handens symbol och med ett brännhål när mitten
Ett par stridshandskar av järn, rikt utsmyckade med mycket intaglio
Ett heraldiskt stridsstandard som visar två händer som möts i ett handslag

Brindols Drakhjälm

De fick reda på att en hobgoblin hade tagits till fånga och satt nu i stocken. Ett försök till att förhöra hobgoblinen spårade ur när Bronweg ville nedlåta sig till våld och tortyr och blev resolut hindrad av vakterna, som inte på något vis ville vara med om något sådant och som hade ansvaret att hålla fången vid god vigör fram tills dess den kunde stå inför dommarskranket. Då inte brutala metoder gick att använda återvände alla till värdshuset, uppgivna och desillusionerade, undrandes vart världen egentligen var på väg när man inte ens kunde få tortera en försvarslös fånge.

Less på allt krångel begav de sig ut på vinst och förlust åt det håll de flesta Brindolbor sett fienderna bege sig. De fick till slut upp ett spår som ledde dem upp i bergen nordväst om Brindol. Vädret i bergen tog mycket hårt på alven i gänget och när väl solen krupit ner bakom horisonten och kylan gjorde sig påmind så sökte de upp en urholkning i berget, tände en eld och försökte få sig lite mat, vila och värme. Urholkningen var bara en 5-6 meter djup men gav ändå skydd mot både vind och mot eventuella hobgoblins som skulle kunna färdas på den branta bergsstigen de följt.

De räknade dock inte med att även andra varelser skulle kunna tänka sig använda en sådan skyddande plats, till exempel en massiv svartbjörn som nu stormade fram emot dem.